Klart kallt vatten

En gång för flera år sedan, det var också en ovanligt varm sommar, åkte jag och familjen inlandsbanan. Vi svettades i restaurangvagnen med vildmarkstouch genom Härjedalens granskogar. Och i gästboken läste vi: Säga vad man vill om Sverige, men vi har i alla fall gott om plats. Det är ett utmärkt citat som jag ofta plockar fram - åtminstone i tanken - när jag hör öppet eller illa dolda rasistiska uttalanden. Och det passade mycket bra just under resan med inlandsbanan genom Härjdedalens oändliga granskogar. Inte bara för att jag blev väldigt medveten om att jag bor i ett land med väldigt gott om plats, utan också för att en medföljande lokförare (ej i tjänst just då) uttryckte sig fördomsfullt om människor som inte är födda i Sverige. Här finns det plats för fler, tänkte jag, medan granskogen sakta susade förbi. Inte för att det är så säkert att människor som kommer till Sverige vill bo just i Härjedalen. Inte för att det är säkert att de kan bo och leva där, även om det är gott om plats och de vill bo just där. Men tänk om vi kunde flytta en del av den plats vi har, och nu tänker jag inte enbart på Härjedalen utan på Sverige som ett glest befolkat land i allmänhet, till platser där människor vill bo. Och tänk om en liten del av allt det klara och kalla vatten som finns i Norrbottens jåkkar kunde komma världens törstande till del. Visst vore det fint om barn, kvinnor och män som lever i torka under en stark sol fick dricka sig otörstiga i Abiskojåkkens vatten.