I morgon är det 95 år sedan min morfar föddes. Här ovan står han med sina storasystrar. Han ser ut som en liten flicka med sitt långa hår. Men han var äldste sonen i en syskonskara på åtta. Nu är det många år sedan morfar dog och jag brukar nog inte tänka på hans födelsedag varje år, men idag slog det mig plötsligt: imorgon är det 95 år sedan morfar föddes. Så tänkte jag vidare. Jag hade en ung morfar, inser jag nu. Han hade inte fyllt 50 år när jag, hans första barnbarn, föddes. Han var 47 år och fem månader. På bilden nedan där jag sitter i hans knä är han nog ungefär 50, eller kanske precis 50 år?? Jag har svårt att sitta stilla, har något annat på gång, eller är det något jag vill berätta? För mig var morfar var gammal från första stunden. Är jag gammal nu när jag är äldre än morfar var när jag föddes? (47 år och sju månader)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det är en fin bild!(men sitter han och röker med dig i knät??) Visste inte att han också föddes i mars, hade varit roligt att lära känna honom mer.
SvaraRaderaJa, visst röker han. Man gjorde så på 1960-talet, även med barn i knäet. Du kommer att se när du tittar på Mad Men.
SvaraRaderaJag tror han hade velat lära känna dig mer också. Något av det sista vi pratade om innan han dog var att han tyckte att du och din bror kunde så mycket. Morfars teori var att det berodde på att J och jag tog med er på så mycket resor och andra upplevelser. Jag tänkte aldrig så, men i jämförelse med morfars barndom måste ditt och din brors småbarnsliv varit oerhört spännande.
Morfars pojke och flicka har ringt till varandra idag och talat om sin pappa.
SvaraRaderaFint att bli ihågkommen på det sättet.
SvaraRaderaVisst är det underligt hur perspektiven på ålder förändras. Han var gammal från första stund för dig, men inte är du gammal nu!! Och var det kanske så, förr, att äldre betedde sig mera åldersanpassat, medan vi i dag är mera fria i förhållande till ålder? Hur som helst, det är intressant att tänka på!
SvaraRaderaEn annan sak jag tänkt på är att även om jag betraktade morfar som gammal så var han på ett vis som en liten pojke hela livet. Så är det nog för många av oss. Tomas Tranströmer skriver så här: "Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar. Det är summan av dem som är 'jag'. Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner av alla mina tidigare." En dag när jag tittar mig i spegeln kommer jag att se en gammal kvinna. Frågan är om jag kommer att känna mig gammal.
SvaraRaderaDu återkommer till Tomas Tranströmer, jag får ta itu med honom också, innan fjällvandringen, så vi kan utbyta tankar om honom. Kanske vi i sommar skulle ha en två-tre böcker som vi försöker läsa båda två? Det vore roligt tycker jag!
SvaraRaderaJag upprepar mig nog, men Tomas Tranströmer är värd att läsas. Jag tycker det är en utmärkt idé att ha bokprat i fjällen. Har du några förslag? Jag ska också fundera.
SvaraRaderaInte än, förslag alltså. Jo, förresten, Kerstin Ekmans senaste, som handlar om Doktor Glas, typ. Sen kanske något som inte är roman och så Tomas T då!
SvaraRadera