Silversjön (nu har jag sett den)

Ok. Så här är det. Ska du bara se en enda opera- eller teaterföreställning i Stockholm den här våren så måste det bli Silversjön. Det var länge sedan jag såg en föreställning som är så mångbottnad. Vacker musik. Rak och enkel handling. Tyskland på 30-talet. Nazismen på frammarsch. Nya lagar och regler. Fattigdom och hungersnöd. Polis (Olim) skjuter mat-tjuv (Severin) och ångrar sig. Vinner på lotto och låter Severin bo på slott. Men egentligen är det inte det som det handlar om. Utan det handlar om hur vi ofta möter människor vi inte känner, eller inte känner till, med rädsla eller våld. Vi flyr eller fäktar, istället för att gå halva vägen var och mötas. I Silversjön går Olim och Severin halva vägen var och möts i en fantastisk saga där Torkel Petersson (Olim) tar sig ner för scenografins vindlande trappor på fler sätt än Monty Pythons "silly walks" och Daniel Frank (Severin) sjunger vackrare än Aïda. Silversjön på Folkoperan är en poetisk och politisk iscensättning av Kurt Weils opera, som förstås var poetisk och politisk redan från början. Och inte bara opera utan också musikalisk kabaré och talteater. Ett allkonstverk när det är som bäst, helt enkelt.