Olafur Eliasson och ofrivillig bloggpaus

Häromveckan besökte maken och jag Louisiana och Olafur Eliassons mäktiga och märkliga konstverk Riverbed. Något liknande har jag aldrig varit med om. Utställningssalarna är täckta med svart lavasten och genom rummen rinner en bäck. Det är underlig känsla som infinner sig när gränsen mellan ute och inne, och konst och natur, suddas ut. Vi satt länge på de större stenarna och kontemplerade. Men vad konstnären vill uttrycka? Det vet jag inte.

Här är ett annat konstverk av samme konstnär. Jag har skrivit om det tidigare, den 2:a april 2013. Det heter The light pavillon och står på Lernacken vid Öresundsbrons östra fäste. I vår ska jag åka dit och se om jag hittar några tussilago. 

Just nu tar arbetet min mesta tid och bloggen är satt på undantag. Det är dock ofrivilligt, så jag hoppas på mer tid för bloggande snart. Tills dess: lev väl.

En tredje ås

Sedan jag flyttade till Malmö har jag ägnat mig åt hembygdskunskap. Det handlar både om att lära känna min allra närmaste miljö och dess historia (se detta inlägg) och att besöka så många platser som möjligt i det skånska landskapet. I våras gjorde maken och jag en tur till Linderödsåsen. Den innebar cykling i regn, vind och blåst, fina naturupplevelser och övernattning på Gladan och Vråken. Så håll till godo med en regnvåt grusväg en hyfsat varm aprilafton på en av Skånes åsar.

En annan tid - en annan ås

Medan höstmörkret sänker sig utanför fönstret drömmer jag mig exakt fyra vekor tillbaka i tiden, till en fantastisk lördag i skogarna på Hallandsåsen. Solen sken, och efter en lyckad svamptur kunde rensningen ske utomhus. Det hade inte gått så bra i dagens duggregn.

 

Livsröst!

 

Om jag fortfarande var södertäljebo skulle jag utan tvekan ta mig till Sagateatern den 15:e och 16:e november för att uppleva föreställningen Röster från själens rum. Ensemblen Livsröst har samarbetat med Operaimprovisatörerna. Den mycket snygga affischen har fotograf Göran G Johansson skapat.  

Skäralid

Hur många människor vandrar i Söderåsens nationalpark en regnig lördag i oktober. Betydligt fler än vad jag trodde. Människor i alla åldrar gav sig ut längs Skäråns porlande vatten i ravinen, på röd-, blå- och gulmarkerade stigar, upp till Kopparhatten och ut på Hjortsprånget (det vågade inte jag). Den magnifika utsikten försvann i dimma och regnmoln, men bokarnas kopparfärgade löv framträdde tydligt. Det jag minns mest från den blöta vandringen är Liakroken uppe på åsen, där en samling mossbelupna stenar är det enda som vittnar om att här bodde människor fram till 1930-talet. Tänk att de släpade höet från ängen nere i ravinen uppför rasbranterna. Vilket jobb!

 

Tematrio - höstrysligheter

Veckans tema hos Lyran är skrämmande bra texter som anknyter till halloweentiden. Här är mina tre:

1. Främligen i huset av Sarah Waters. En spökhistoria som utspelar sig på landsbygden i 1940-talets England. Läsvärd och underhållande, även om det inte tillhör en av de bästa böcker jag läst.

2. Glasbarnen av Kristina Ohlsson fick Barnens romanpris 2013. Det var när jag lyssnade på när den unga juryn samtalade om boken som jag fick lust att läsa den. Även detta en roman som handlar om ett hus och dess skrämmande förflutna.

3. Hanteringen av odöda av John Ajvide Lindqvist är mer än bara en skräckroman. Den ställer filosofiska frågor om liv och död på sin spets och är skrämmande i sin realistiska skildring av just hanteringen av de odöda.

Tematrio - prisvinnare

Eftersom det är augustprisdags så handlar denna veckas tematrio om böcker som vunnit priser. Lyran skriver: Berätta om tre prisade böcker du läst eller har lust att läsa. Jag tänker: Inte kan jag det. Jag minns ju inga av böckerna som vunnit Augustpriset tidigare år. Men en sökning bort hittar jag en utmärkt lista och inser att jag läst de tre första årens vinnare. De åren delades bara ett pris ut, och det var först 1992 som det blev tre olika pris - skönlitteratur, facklitteratur och barn- och ungdomslittertur.

1. Tecknens rike av Cecilia Lindqvist vann det allra första Augustpriset 1989. Det är ett vackert praktverk som beskriver den kinesiska kulturen utifrån dess skrivtecknen. Jag har bläddrat och läst här och där, men aldrig från pärm till pärm. Tänker att det kanske är dags nu. Boken har i alla fall följt mig genom åren och står just nu i ny bokhylla i sitt sjätte hem.

2. De sotarna! De sotarna! av Lars Ahlin vann priset som årets bok 1990. En fantastisk roman, som var det bästa jag dittills hade läst när jag läste den något av de första åren på 1990-talet. Den förtjänar ny uppmärksamhet!

3. Livets ax av Sven Delblanc vann 1991 och är en annan barndomsskildring, mörkare än ovanstående, som jag också minns att jag tyckte mycket om att läsa.