Ljungbergmuseet

Många års önskan att få besöka Ljungbergmuseet i Ljungby blev i slutet av juli äntligen verklighet. Vi var fyra personer som alla var där för första gången, och ingen blev besviken. Sven Ljungbergs (1914-2010) konst är lätt att ta till sig, men otroligt mer varierad än vad jag hade trott. Främst är han kanske förknippad med grovhuggna träsnitt, men här fanns mer finstämda litografier, teckningar, ett stort urval målningar med bilder från både Småland och Italien, massor av tavlor med natur, blommor och ljungbymotiv samt porträtt. Som så ofta är det bilder av människor som jag tycker mest om, t ex den här av Tröske-Henning från 1954.

Nya bekantskaper

Så där ja. Nu är sommarsemestern över för den här gången. En fantastisk sommar med sol, bad och massor av väntade och oväntade upplevelser. Jag ska försöka dela med mig av en del av dem, om inte annat för att minnas dem själv.

Men allra först måste jag presentera mina nya bekantskaper. Jag försöker lära mig fler och fler arter i vår flora och den här sommaren har jag mött dessa fyra, samt en hel del andra mer eller mindre bekanta och rara eller mer vanliga blomster. Längs vägkanten under sommaren kanske vackraste cykeltur på Kinnekulle växte sötvedeln vackert och ymnigt. Det är uppenbart att den trivs bra i den speciella jordmånen på platåberget. Sötvedeln känner jag igen och har tidigare slgit upp i floran men jag behövde, som så ofta, friska upp minnet. Vid Trolmens hamn, nära Vänerns vatten, hittade vi videört. Den kallas även för strandlysing och liknar sin trädgårdsodlade släkting praktlysingen.

En gammal bekant som dök upp med ett nytt namn är jättebalsaminen som konstnären Sven Ljungberg kallade för "springkorn" medan jag harlärt mig namnet "knäppblomma" av min morfar. När jag konsulterar floran är det just den rosalila jättebalsaminen som är avbildad på konstnärens tavlor, och inte den gula balsaminvarianten som på svenska kallas för springkorn. Men både  "knäppblomma" och springkorn syftar på balsaminernas sätt att sprida sig genom att "knäppa iväg" fröna vida omkring. Den är ett fruktat ogräs i dessa dagar, som gärna tar över all växtlighet och bildar stora, höga och sötaktigt luktande bestånd.

Sist, men inte minst, stötte jag i början av augusti på en imponerande "skog" av strålöga i den vildvuxna delen av parken vid Marsvinsholms slott. Om denna läser jag i den virtuella floran: Strålöga är en växt som ursprungligen hör hemma i de östra Alperna och Karpaterna. I Sverige har växten länge odlats som prydnadsväxt och den har på sina håll förvildats i parker och lundar, särskilt vid dammar och på andra typer av fuktiga växtplatser. 

 

Pausbild

Just nu är inläggen på bloggen sporadiska, så jag bjuder på en pausbild från en lekplats i Stockholm. Vet du vilken? 

Elsie Johansson och blomstren

Efter att just ha avslutat läsningen av Elsie Johanssons senaste roman Sagas bok - en trovärdig historia och den diktsamling som utkom till författarinnans 80-årsdag för några år sedan Då nu är jag, kan jag inte låta bli att rekommendera dem båda. Vilket jag härmed gör. En anledning är förstås att växtligheten och blomstren är så närvarande i Elsie Johanssons prosa och poesi. Läs bara det här utdraget från en av dikterna, där författarjaget en novemberdag hittar två Överlevare på s k skräpmark.

Ser mig omkring förstulet
Släpper greppet om Dramatens
handtag. Hukar snabbt
Skyndsamt som en tjuv
bryter jag några utmagrade kvistar
av Cirsium vulgare, vanlig vägtistel
blå-röd-violett
omgärdar försiktigt den vassa
taggigheten
med mjuka små borstar
små uppåtsträckta tassar av Trifolium arvense
harklöver, grådammig
milt rosagrå

I det dramatiska djupet
smusslar jag illistigt ner mitt sköra
tjuvgods
bland trivialiteterna från
köpcenterhyllorna ppå ICA
eller COOP

Flera par skor

Häromdagen, det var innan det varma vädret kom, gick jag över Davidshallsbron och tittade på skorna som nu står där. Under de få minuter jag var där passerade många människor och alla hade något att säga om skorna, människorna som burit dem och konstverket. Precis som jag trodde!

Vildmorot

Vildmorotens fröställning är karaktäristisk. Som trassliga nystan eller vissna fågelbon står de höga och ranka i dikesrenarna mot slutet av sommaren. Men just nu blommar de vackert på platser i staden som brukar betraktas som icke-platser eller kallas för skräpmark. T ex den här skönheten som jag fann tillsammans med gullklöver och vit sötväppling mitt emellan två nedlagada järnvägsspår i Västra hamnen.

Jag läser att vildmorot är vanlig i södra Sverige och förekommer sparsamt upp till Uppland och att "blommorna är vita förutom mittblommorna som ofta är mörkt purpurröda". Det stämmer ju bra!

"Jag längtar till överallt i världen"

Så heter utställningen med Tora Vega Holmströms (1880-1967) konst som just nu pågår på Moderna Museet i Malmö. Det är en fin och välhängd (nja, kanske inte bästa ordvalet här, men ni förstår nog vad jag menar) utställning. Framförallt fastnar jag för självporträtten, där konstnären tittar på betraktaren med outgrundlig blick. Varför fanns t ex inte någon av dessa med på Louisians stora självporträttutställning häromåret?