Hyllning till Karen Blixen, 2012

En annan bukett, ett annat år finns här.

Min allra största längtan

Kanske är det detta jag längtat efter allra mest. Att sitta ute mitt i natten och inte frysa. Att sitta ute mitt i natten och inte vilja gå in. Att sitta ute mitt i natten och veta att jag är ledig imorgon också. Att sitta ute mitt i natten och tänka att det nog är lite kallt egentligen och vinden blåser ju ändå i trädtopparna och egentligen är det läggdags för längesen, men jag går inte in. Jag sitter ute mitt i natten och fryser inte.

Se mig!

Bilden ovan är hämtad från årets sommarutställning på Säfstaholms slott, Se mig! Det är konstnären Brita af Klercker (1906-2001) som en gång målade av sina föräldrar i trädgården. Det ser fridfullt och skönt ut där de sitter, i halvskuggan tror jag. Målningen är stor och färgerna klara.

Hela utställningen är uppbyggd kring porträtt utförda i olika tekniker och av många olika svenska konstnärer från det senaste seklet. På porträtten finns både små barn och riktigt gamla människor. Och alla åldrar där emellan. Åk till Vingåker och se den! Vandra runt bland porträtten och fundera över vad det är som gör ett porträtt till ett bra porträtt. Är det den yttre likheten eller försöken att gestalta något som ryms där bakom, en del av människans inre?

Kyrkklockorna vid Lerbo kyrka

I trakten kring Lerbo kyrka är landskapet kullrigt. På en gräsbevuxen sluttning betar fåren och på den smala vägen mellan åkrarna står den varma juliluften stilla. I den svalkande skuggan på kyrkogårdens möts vi av en vänlig vaktmästare som gärna visar kyrkklockorna i det magnifika tornet. Att klocktornet vid Lerbo kyrka ser ut som ett försvarstorn är ingen tillfällighet, arkitekten som ritade tornet var nämligen överstelöjtnant Hoppe. Inuti finns kyrkklockorna, den till vänster på bilden är äldst och från 1200-talet och den till höger är störst, väger ett ton, och tillverkades 1501. Ytterligare en klocka ryms i det vida, runda och ganska unika tornet. Många gånger har deras klang ljudit i det vackra landskapet. Och de fortsätter troligen klinga och klanga evinnerligen.

Erland Cullberg på Vida museum

I april i år dog konstnären Erland Cullberg. Och i dagarna öppnade Vida museum sin hyllningsutställning. När maken och jag kommer in i norra flygelns katedral-lika rum är vi alldeles ensamma. Det är tyst och ljuset kommer från takfönstren. Runt om oss flödar det av färg och form. Och ansikten. Människor ensamma och tillsammans. Ibland tre, någon gång två. Kraftfulla färger och linjer. Massor av rörelse och energi. Ibland otäcka ansikten, men oftare vänliga. Jag vet inte riktigt vad jag ser, men jag vet att jag blir berörd. Av stillheten i rummet och kraften i tavlorna. Antar att det går att se mycket i konstverken. Antar att det är lätt att tolka in den psykiska sjukdom som Erland Cullberg led av under en stor del av sitt liv. Men det är också lätt att se det friska och livsbejakande. Det som talar direkt till barnet, och människan, i mig.

Semester i antågande

Nu är det semester i antågande och bloggandet blir troligen ännu mer sporadiskt än det har varit den senaste tiden. Men en vet aldrig!

Allt gott i sommaren, kära du!

Vad lär vi av historien?

Den senaste tiden har jag läst några böcker om Sverige under och efter andra världskriget. De är sinsemellan olika, men bidrar var och en på sitt sätt till att öka mina historiska kunskaper. Vad var det som hände? Vad kan vi lära oss av det som hände, så att inte samma misstag upprepas igen? Att vi stänger vårt lands dörrar för dem som flyr från omänskliga omständigheter. Att vi inte ger plats åt de mest utsatta människorna, de som har förlorat sitt hopp och tvingats ge sig ut på flykt.

Först läste jag Och i Wienerwald finns träden kvar, om den unge Otto som kommer ensam till Sverige som 13-åring. Föräldrarna ser en möjlighet att rädda sin son och skickar honom till Sverige. Själva blir de kvar i Wien, och när de inte längre är kvar där är det inte till Sverige de kommer utan till ett av nazisternas koncentrationsläger. Hela tiden skriver de brev till sin son och försöker hålla hans, och sitt eget, mod uppe: Snart ska vi ses igen. Allt kommer att bli bra. Med historiens facit i hand är det en mycket tragisk läsning. Elisabeth Åsbrink har gjort ett gediget journalistiskt arbete och här finns mycket fakta från historiska dokument. Varför Ottos föräldrar aldrig fick återförenas med sin son är obegripligt i efterhand. (Läs också vad Elin skrivit om boken.)

Senare läste jag Göran Rosenbergs bok om sin pappa som kom till Sverige efter vistelsen i ett av hitlertidens koncentrationsläger, Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Inte heller för dem som faktiskt fick komma till Sverige tycks det svenska samhället ha varit särskilt välkomnande. De fasansfulla erfarenheter som alla människor som blivit utsatta för krig, förtryck och förintelse bär med sig var inget som fick plats i vårt land under efterkrigstiden. (Läs vad Maria skrivit om boken.) Ett citat från boken beskriver detta tydligt:

Jag tror att steget från överlevnad till fortlevnad kräver denna till synes paradoxala förening av individuell bortträngning och kollektiv erinring. Ni kan bara blicka framåt om världen blickar tillbaka och erinrar sig varifrån ni kommer och ser spåren som ni för vidare och förstår varför ni lever ändå.

Nyss har jag läst klart Annika Thors roman Om inte nu så när. Även här finns många historiskt fakta om Sveriges agerande under andra världskriget och vad de beslut som då fattades gör med personerna som romanen kretsar kring. Under läsningen tänker jag upprepade gånger hur lite som behövs för att göra en medmänniskas liv mer mänskligt. Och hur makt kan utövas genom byråkratiskt krångel.

Alla tre böckerna är angelägen läsning. Vad lär vi av historien?