Blåsippslängtan

Så här års har jag en stark längtan efter att få se blåsippor. Inte bara se, förresten, utan också försiktigt känna på de ludna små stjälkarna och blomknopparna. De är fantastiskt lena och mjuka, kan jag berätta, om du inte själv har känt det. Tyvärr lyste de rara små blommorna med sin frånvaro under dagens promenad som gick längs hasselsnåren vid Trekanten och vitsippsbackarna vid Vinterviken. Inte heller mellan industri-inhängnaderna i Ekensberg fanns det några blåsippor, konstigt nog. Där låg nämligen de bruna fjolårs-eklöven och bara väntade på att de små blå skulle sticka upp sina knoppar. Men icke. Jag får nöja mig med en bild från en annan vår. Och jag tar gärna emot tips. Var finns det blåsippor på Södermalm eller staxt söder om Söder? Eller i jönköpingstrakten?

(Ser att jag haft med den här bilden på ett tidigare blogginlägg. Ja, ja. Min längtan är lika stor varje år.)

Efter snö...

... kommer sol. Och utsikten över Riddarfjärden och Stadshuset från Skinnarviksparken, eller ännu bättre Skinnarviksberget, är en av Stockholms bästa. Så är det bara.

Dagens citat

Ett bra citat gör mig glad. Tyvärr har jag ingen vidare bra förmåga att bevara de citat jag tycker är minnesvärda. De små notisböckerna med andras kloka ord är för många och alltför utspridda i olika delar av mitt hem. Kanske är bloggen en bättre plats? Dagens citat kommer från Theodor Kallifatides bok Det gångna är inte en dröm, och orden är den grekiska poeten Dionysios Solomos (1798-1857).

Alltid öppna,
alltid vakna min själs ögon.

Sju ord. De kanske jag skulle kunna memorera? Men hur ska jag kunna erinra mig dem vid rätt tillfälle?

Dagens utsikt (eller insikt)

Jag har varit förkyld i några dagar och för att inte störa maken med min hosta på nätterna har jag sovit i gästrummet. Där finns den delen av boksamlingen som återstår efter alla våra flyttar. Bokryggarna är välbekanta. Precis som gamla vänner finns de där. Även om vi inte haft kontakt med varandra på länge så går det bra att fortsätta samtalet.

Vad i världen är det som består?

Kom på en sak. Det var när jag för några veckor sedan läste ett uttalande av en gymnasiepräst i Malmö. Han berättade att han i ungdomars ögon idag ser frågan: Finns det något som håller i allt detta som svischar förbi? Då tänkte jag att den frågan kan de som har levt lite längre kanske svara på. Vi kan komplettera det vanliga resonemanget om att ungdomar är vårt framtidshopp, med en tvärtomtanke. Att gamla människor kan ge ungdomar hopp om framtiden. Ja, det finns något som består i en snabbt föränderlig värld. Allt flimrar inte förbi på en smartphone eller en dataskärm. Och även det som svischar förbi oss i den digitala världen kan vara sådant som består. Om det hjälper oss att bygga relationer till andra människor.

"Bakom fasaden"

I SvD Magasinet igår fanns ett fint reportage under rubriken Bakom fasaden. Det handlar om Svenska läkaresällskapets hus på Klara Östra kyrkogata, precis vi Klara kyrka. Ladda ner Magasinet här, vecka 14 och reportaget är på s 18-19.)

Jag har under de senaste åren haft turen att vid flera tillfällen vara med på seminarier och föreläsningar i Svenska läkarsällskapets hus. Från gatan är byggnaden ganska oansenlig med sin tegelfasad, men invändigt öppnar sig en jugendpärla i flera våningar. Det drygt hundra år gamla huset är förvånansvärt välbevarat interiört och arkitekten Carl Westman (1866-1936) utformade noga varje detalj. Efter att ha läst Eva Bäckstedts reportage och tittat på Karin Grips bilder önskar jag att jag finge komma in i huset igen och med nya ögon försöka hitta några av arkitektens alla underfundiga detaljer. Om du har chansen att göra ett besök här, för en fest eller konferens, ta den!

Rosenlunds bankar

På informationsskylten vid Rosenlunds bankar står det att detta är en av Skandinaviens främsta israndbildningar och att strandklinten mot Vättern på sina ställen är 35 meter hög. En fantastiskt varm och solig marsdag, när Vätterns djupa vatten låg alldeles stilla, promenerade jag här. Vårfåglar, som jag tyvärr inte kan namnet på, flög över mitt huvud. Harar skuttade vid mina fötter. En ensam joggare. Två cyklister. Himlen, vattnet, bergen i fjärren, fjolårsgräset. Och så jag.