Julafton för fyra dagar sedan (nu med nya bilder)

Min svägerska dukade matbordet på julafton extra vackert.

Höstsonaten

Så är julen slut för denna gång. Maken och jag begav oss igår till Dramaten för att se Marie Göranzon och Maria Bonnevie i Höstsonaten. Minns när den kom som film med Ingrid Bergman och Liv Ullman. Källorna på nätet säger att det var 1978. Det är många år sedan. Jag såg den som ung och mina sympatier fanns helt och hållet hos dottern Eva (spelad av Liv respektive Maria). Nu är jag mer kluven och känner med den självupptagna modern Charlotte också. Marie Göranzon är fenomenal i både de stora och de små uttrycken. Det känns inte som om hon spelar teater. Hon bara är. Precis lika självklar när hon med rappa repliker berättar om sin nyinköpta kappa som när hon utan ord tar emot dotterns hatfulla beskrivning av sin barndoms mamma. En fin intervju med Marie Göranzon, som börjar med ett kort klipp från föreställningen, finns här. Ingemar Bergmans manus är fullt av stora ord och känslor. Det skulle vara roligt att läsa manuset till pjäsen/filmen i tryck, men jag tror inte att det finns utgivet. Några av de frågor jag lämnar föreställningen med skulle kunna formuleras så här: Kan någon äga sanningen? Går det att förlåta en människa som gjort illa? Vad är nåd?

Mitt Södertälje

Den 23:e december på kvällen stod jag och maken och sonen vid torget i Södertälje och väntade på bussen ut till julfirandet på landet. Det var massor av snö och nästan omöjligt att ta sig fram på trottoarerna. Även träden hade snö på sig och stod där vackra på kyrkogården. Jag kände mig hemma och ändå inte. Så där som det kan vara när man är på en välkänd plats, där man tillbringat många år av sitt liv, men som inte är lika välkänd längre. Det var i alla fall fint att stå där några minuter och blicka ut över S:ta Ragnhilds kyrka. Helgonet Ragnhild levde på 1100-talet och enligt legenden företog hon, liksom den heliga Birgitta, pilgrimsfärder till Rom och Jerusalem. Hon är ett passande skyddshelgen för en stad som Södertälje där många av invånarna kommer från länder öster om Medelhavet eller har föräldrar som gör det.

God Jul!

Vackert vinterljus

Utsikten från mitt arbetsrum tidigare idag.

"Det var inte mitt fel"

Jag har precis läst ut Ann Heberleins bok Det var inte mitt fel och befinner mig i en inre dialog med författaren. Jag håller inte med om allt hon skriver, men jag inspireras av att hon tar mig på allvar. Boken handlar bl a om hur lätt vi blir kränkta, vad en kränkning egentligen är, varför vi har så svårt att klandra och kritisera människor som gör sådant vi inte tycker är bra, vad som är meningen med att förlåta och om vår frihet och vårt ansvar som medmänniskor. Det är moral och etik på ett praktiskt konkret sätt. Mycket inspirerande och vederkvickande. Författaren vill verkligen att jag ska tänka efter. När blir jag kränkt och varför? Hur förlåter jag och varför? Hur använder jag den frihet och det ansvar jag är som medmänniska har att förvalta? Stora och svåra frågor att fundera över.

Om du inte läst boken kan du läsa Ann Heberleins åtta råd, som närmast kan beskrivas som en "kortversion". Visst ger det en hel del att fundera över.

Det kommer ett julkort

Julkorten ramlar in. Jag blir glad. Att de tänker på mig. Alla de som skickar julkorten. (Jo, jag har skrivit några själv också.) På ett av julkorten som kommer står det inte bara God Jul och Gott Nytt År, utan avsändaren har också skrivit: Vilken härlig fest ni ordnade i somras. Och jag, som inte gillar snö, drömmer mig genast tillbaka till en ljum augustikväll på landet.