När
blir jag gammal?
Svaret på den frågan är ytterst relativt. Vi åldras så länge vi lever
och om barnet på fotografiet från mitten av 1960-talet hade fått frågan
hade hon troligtvis svarat att de två år äldre barnen på gården var
gamla, och
att hennes morfar på bilden var jättegammal. Han fyllde 50 år och var en
av de
allra äldsta människor hon kände på den tiden. Nu när jag själv har levt
flera
år än min morfar hade gjort då så tycker jag fortfarande inte att jag är
gammal, även om jag förstås inser att mitt barnbarn gör det.
Det är
spännande hur åldrandet, eller
gamlandet för att låna ett ord från Sandro Key-Åbergs diktsamling
Gamlandets lov, hela tiden följer med oss så att det till slut blir svårt att avgöra vem som är
gammal och vem som inte är det. Jag minns två grannar på
1990-talet, den ena var född 1910 och den andra 1911, och den yngre av dem pratade
hela tiden om den äldre som ”den gamla mannen”. Gamlandet ligger i
betraktarens ögon, trots att vi uppenbarligen åldras i takt med att tiden går.