Snart,
mycket snart, kommer jag att vara malmöbo. Det ser jag fram emot. Ibland kommer
jag att gå längs Södra promenaden och hälsa på Gösta Ekman. Där står han staty, men
inte som sig själv utan snarare som en symbol för "Det svenska tungsinnet", vilket också
är konstnären Marie-Louise Ekmans namn på konstverket. Han gråter ständigt.
Tårarna rullar ner för hans kinder. Jag tycker mycket om att titta på hans sorg och
vemodiga tungsinne. Det är befriande att få titta på någon som gråter utan att
behöva känna att en borde trösta eller lindra sorgen. Tårarna trillar oavsett
om jag är där eller inte. Det finns mycket att gråta över, men det går ju
inte att gråta hela tiden. Då är det gott att veta att någon aldrig slutar
gråta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar