Lördagsgodis

Uppe på bergknallen är det varmt och alldeles vindstilla. Inga av stadens ljud hörs hit idag. Trädens löv skymmer fortfarande sikten över vattnet, in mot staden. Törnrosorna blommar igen i den ljumma höstluften och i bergskrevorna syns blodnävans blommor för andra gången i år. Det är som en vildvuxen, mycket vacker trädgård med grå mossa istället för singel på gångarna. Nere vid vattnet och vågskvalpet finns bänken där kaffekopparna kan stå stadigt. Och karlsbaderkringlorna.

A perfect day

Äntligen tog arbetsdagen slut och jag fick springa de fem trapporna ner genom sjukhuskomplexet från 1960-talet och ut i det vackra höstvädret. Hela dagen hade jag sneglat genom fönstret och bara önskat mig ut i det vita solljuset. När jag kom ut på trottoaren var det lika skönt som jag hade tänkt mig. Med kappan uppknäppt och raska steg tog jag mig till Djurgården. Promenerade runt ön och njöt av all grönskande växtlighet, med lite rödgula stänk i. Jag fick se en fisksgjuse också, som ryttlade över vattnet vid Biskopsudden på jakt efter byte. Men hägrarna i Isbladskärret var inte hemma.

Darrgräs, nr 3

Här finns 526 bilder ur Nordens flora inscannade som en del av Projekt Runeberg. Bara att titta och njuta.

Bilder från skogen

Och så några bilder från skogen, som inte alls gör den spännande platsen jag skrev om häromdagen rättvisa.

Mitt andra liv

Det är svårt att hinna hålla liv i två bloggar samtidigt. Därför får det jag idag har skrivit om tre filmer, Miss Kicki och Sebbe samt Det enda rationella, vara dagens bloggbidrag även här.

Rödgul trumpetsvamp

Det är tyst i skogen. Ingen vind alls i de stora träden. Bara en hackspetts irriterade läte när den lyfter och flyger iväg över tallarna. På skogsvägen är det lerigt och en hel del vattenpölar efter gårdagsregnet. Granskogen står tät på sidorna, men så öppnar sig den mörka skogen. Här ligger ett hus. Här bor någon som gjort just den här platsen till sin. Inte bara trädgården runt huset utan också den intilliggande skogen. Gamla trädgrenar, rötter och stenar har skapats till en naturens egen skulpturpark. I träden hänger kottmobiler. Stenar ringlar i vågmönster på mossan. Stubbar är naturliga socklar till allehanda figurlika grenskulpturer. Även om det konstnärliga värdet är diskutabelt så händer det något spännande i skogen.

Lite längre fram finns den fuktiga svackan där de rödgula trumpetsvamparna växer. Vackert som en blomsteräng om försommaren. Bara att böja sig ner och plocka. Det finns mycket mer än jag orkar rensa.

Svarta gummistövlar

I morse regnade det mycket i Stockholm. Jag tog mina svarta gummistövlar när jag gick till arbetet. De är riktigt snygga och dessutom sköna att promenera i. När jag skulle gå hem hade det slutat att regna, men det fanns massor av vattenpölar att plaska i. Tur att stövlarna är höga, jag blev inte alls våt om fötterna. Vattnet stänkte när jag plaskade hemåt och nynnade på den finaste stövelsången jag vet. Någon gånglåt av Thomas och Jujja Wieslander.

Någon gång ska jag ut och gå i mina nya stövlar
Någon gång ska det bli vår, då får man gå med stövlar
Tur att dom* bara pussa och släckte
Tur att dom bara trodde jag sov
Tur att dom inte lyfte på täcket
och såg att jag låg med stövlarna på

* Dom är i det här fallet föräldrarna. Jag tycker det är en sån bra hemlis, att ligga i sängen med stövlarna på. Tur att dom inte lyfte på täcket!

På hög höjd

För att kunna komma upp i Högalidskyrkans norra torn (Ansgarstornet, det med en tupp högst upp) måste man känna någon med tillgång till nyckel. Man kan gå över kyrkans mittskepp och vidare upp på en spiralformad trätrappa inuti det stora tornet. Sista biten klättrar man på stegliknande trappor. När man kommer upp och öppnar dörren är det södra tornet (Olaus Petri-tornet, det med korset högst upp) så enormt stort. Då först förstår jag hur högt upp jag är. Och Stockholm ligger där för mina fötter. För att komma upp i Vor Frelsers kirke i Köpenhamn räcker det att kolla upp öppettiderna till tornet. Sedan går man först på insidan och sedan i en spiraltrappa på utsidan av tornet. Och även om trappan på tornets utsida är mycket välarbetad och i koppar, så är det faktiskt inte utan en viss känsla av svindel som jag stegar upp för den. Men när jag väl är uppe ligger Köpenhamn där för mina fötter.

Wiks slott och folkhögskola

Det är tur att man ibland får vidga sina vyer och besöka något annat landskap än Sörmland eller Skåne och någon annan stad än Stockholm eller Köpenhamn. Jag hade tur igår, då tåget tog mig till Uppsala och bussen vidare till Wiks slott och folkhögskola. Uppsalaslätten är inte mitt favoritlandskap, men miljön runt Wiks slott med park och skog och mälarvatten tyckte jag mycket om. Wiks slott har anor sedan 1200-talet och lär vara Sveriges bäst bevarade medeltidsborg. Men slottets tinnar och torn är av betydligt senare datum. Precis invid slottet finns Wiks folkhögskola, med estetiska linjer. Folkhögskolemiljön är inspirerande med sitt bildningsideal. Här handlar det inte om att utbilda, utan snarare inbilda eller medbilda eller helt enkelt bilda. Men trots både historia och bildning är det ändå Wikparken som jag helst vill berätta om. Denna engelska park, anlagd för snart tvåhundra år sedan, är mer natur än park egentligen. Massor av hasselsnår, stora ekar och askar, ängar och äppellundar, hackspettar som hackar i döda träd, får och kor som betar i hagmark, lättgångna stigar som slingrar fram, Mälarens vatten som skymtar bakom lövverk. Fantastiskt fint! Far du förbi på väg 55 mellan Enköping och Uppsala är det bara att svänga av mot Wik. Det är värt en omväg.

(Här kan den som vill se filmen om Wiks slott.)

En enda man

Här har jag skrivit om filmen En enda man.