Elegant elefant

Klart kallt vatten

En gång för flera år sedan, det var också en ovanligt varm sommar, åkte jag och familjen inlandsbanan. Vi svettades i restaurangvagnen med vildmarkstouch genom Härjedalens granskogar. Och i gästboken läste vi: Säga vad man vill om Sverige, men vi har i alla fall gott om plats. Det är ett utmärkt citat som jag ofta plockar fram - åtminstone i tanken - när jag hör öppet eller illa dolda rasistiska uttalanden. Och det passade mycket bra just under resan med inlandsbanan genom Härjdedalens oändliga granskogar. Inte bara för att jag blev väldigt medveten om att jag bor i ett land med väldigt gott om plats, utan också för att en medföljande lokförare (ej i tjänst just då) uttryckte sig fördomsfullt om människor som inte är födda i Sverige. Här finns det plats för fler, tänkte jag, medan granskogen sakta susade förbi. Inte för att det är så säkert att människor som kommer till Sverige vill bo just i Härjedalen. Inte för att det är säkert att de kan bo och leva där, även om det är gott om plats och de vill bo just där. Men tänk om vi kunde flytta en del av den plats vi har, och nu tänker jag inte enbart på Härjedalen utan på Sverige som ett glest befolkat land i allmänhet, till platser där människor vill bo. Och tänk om en liten del av allt det klara och kalla vatten som finns i Norrbottens jåkkar kunde komma världens törstande till del. Visst vore det fint om barn, kvinnor och män som lever i torka under en stark sol fick dricka sig otörstiga i Abiskojåkkens vatten.

"Möt mig nu som den jag är"

Det här handlar om en dag om människovärde, livets frågor och identitet i Högalidskyrkan torsdag 28 oktober 2010. Alla är välkomna!

• Varje människa har rätt att bli mött som en unik och sammansatt person.
• Varje människa har rätt att få sina tankar om livet tagna på allvar.

I ett tillgängligt samhälle borde alla få möjlighet att samtala om livet oavsett funktionsnedsättning. Hur kan vi stödja varandra så att det blir möjligt att mötas kring livets frågor, det som förenar oss som människor? Och hur ser vi på varandra och varandras möjligheter att uttrycka våra tankar om vad det innebär att vara människa?
Klicka på bilden, eller facebook-länken här, för att läsa mer. Har du fler frågor kan du mejla till marie.solglimten (at) gmail.com eller jonas.persson(at)svenskakyrkan.se.

Kvällspromenad med rosenskära

Torta och parksallat

Jag har precis lärt mig att torta och parksallat tillhör samma släkte, och är lite stolt över att jag lärde mig det alldeles av mig själv. Men det är väl så med allting vi lär oss, att vi lär oss det själva. Hemkommen från Abisko tittade jag på mina bilder av den i fjällvärlden vanligt förekommande växten torta och tyckte att bladen påminner om parksallatens blad. Blommorna är också lika, men parksallatens är ljusare lila. Floran gav besked om att dessa växter, som hör till den stora familjen korgblommiga, har samma släktnamn - Cicerbita. De fleråriga örterna kan bli upp till två meter höga. Imponerande.

Torne träsk

Ibland önskar jag att jag var mer kalenderbitare än vad jag faktiskt är. Och att jag hade något bättre geografiska kunskaper, särskilt när det gäller norra Sverige. I så fall hade jag redan under min vistelse i Abisko vetat att Torne träsk är Sveriges sjunde största sjö och den näst djupaste. Jag hade också vetat att det är Skandinaviens största fjällsjö och att dess största tillflöde sker från Abiskojåkka, som jag vandrade längs med vid flera tillfällen under mina fjälldagar. Troligtvis hade kopplingen Torne träsk och Torneå inte heller varit mig främmande, eftersom Torne träsk har sin avrinning via Torne älv, som strömmar 520 km innan den rinner ut i Bottenviken vid Torneå/Haparanda.

Men frågan är om linbanefärden nerför fjället Njuolas sluttning hade varit mer magnifik om jag ägt denna kunskap? Där nere låg Torne träsk, turkosblått som värsta Medelhavet, men aldrig mer än 12 grader varmt i de grundaste vikarna.

En förtrollad dag

En varm och vacker lördag i augusti. Blå himmel och knappt någon vind. Kyrkbröllop i Stockholms skärgård. Festdukning utomhus. Mingel på nybyggd brygga. Brudpar som anländer i segelbåt med stiligt flaggspel. Festen kan börja...

En hässja hö

På min lunchpromenad förbi gamla och nya hus i sabbatsbergsområdet hamnar jag ofta i Sinnenas trädgård. Igår när jag kom dit hade den lilla ängen slagits och en hässja byggts upp. Genast tar den mig tillbaka till min barndoms somrar, då det fanns hässjor överallt. Jag tyckte om dem och minns att jag saknade dem när de inte längre fanns i sommarlandskapet. Men jag hade nästan glömt dem, tills jag fick se den här. Och som av en händelse hittar jag en artikel om en kurs i konsten att göra en hässja, som gick av stapeln i början av juli vid Veckla gård nära Flen. I min barndoms sommarlandskap.

Lilla persiennfesten

Det kom ett sms sista timmen på jobbet denna tredje dag efter semestern. Från maken. Kanske ställer vi till med lilla persiennfesten, stod det. För att fira att persiennerna i sovrummet inte längre hänger ner som i ett ruckel utan är nyutbytta och fungerar perfekt. Det är det som kallas fest i vardagen, tänkte jag. Och tog tunnelbanan hem med förväntan i sinnet. Bilden ovan visar festens inledning.

Tidig augustimorgon

Kvällen mörknar över sjön

Nu är alla färger grå, snart alldeles svarta. Augustimörkret och stillheten sänker sig kring den gamla torpstugan och mig. Men syrsorna spelar fortfarande. Gör de det hela natten? Idag har jag sett två korpsvarta korpar, en stilig häger (visste ni att de har gula ben?) och en brun rovfågel. Jag tror det var en ormvråk, men är inte helt säker. Stor och brun var den, med ljusa partier på vingarna. Måste titta i fågelboken. Kanske var det en kärrhök? Eller en sparvhök? Det borde inte vara omöjligt att lära sig Sveriges rovfåglar. Så många finns det ju inte. Jag kan i alla fall utesluta kungsörn, glada och fiskgjuse i detta fall. Någon falk var det inte heller.

Jag har också varit på en utflykt till Ändebols gård. Där bedriver man bl a ekologisk odling av tomater. Växthusen värms upp av biogas.