Kvällsljus över Sankt Jörgens sjö

Många vackra kvällar har det varit i Köpenhamn, men inte just ikväll när regnet hänger i luften efter en mulen och småregnig dag. På bilden lyser dock kvällssolen över Skt Jörgens sö, en konstgjord sjö nära Tivoli och Planetariet. Om man vill veta mer om de fem jättebassängerna som kallas "de indre söer" och som avgränsar centrala Köpenhamn från Nörrebro och Österbro, så kan man läsa här.

Arbetets glädje

Efter snart tre veckors semester börjar jag längta efter något vettigt att göra. Något som inte bara går ut på att underhålla mig själv med lagom mycket upplevelser. Jag börjar helt enkelt längta efter att arbeta. Inte så att jag genast vill vara tillbaka på jobbet, det känns oerhört skönt att få vara ledig ett tag till, men jag inser hur ogärna jag vill leva ett liv utan arbete. Eller utan en uppgift som på något sätt går utanför mig själv.

Måne över Sydhavn

Två unga kvinnor

Ett besök på Glyptoteket häromdagen resulterade bl a i dessa bilder av två unga kvinnor från vitt skilda tider och miljöer. Ovan är Edgar Degas bronsskulptur Dansös med balettkjol, fjorton år, från slutet av 1800-talet. Precis så fin som jag hade föreställt mig henne stod hon där i sitt glasskåp med halvslutna ögon. Nedan finns delar av en antik marmorskulptur av jaktens gudinna Artemis. Den är drygt tvåtusen år gammal och det är fantastiskt att se hur konstnären lyckats fånga den tunna klädedräkten i den hårda stenen.

Hyllning till Karen Blixen

Jag vet att min bukett inte på långa vägar kan mäta sig med Karen Blixens, men jag blev inspirerad av henne och försökte i alla fall. Den gamla kinesiska tillbringaren med bl a daggkåpa, oregano och purpurklätt fick följa med vid alla måltider utomhus. Och på kvällen fick hon (jag kallade henne för "Karen Blixen") följa med in för att inte falla omkull i nattblåsten. För min del återstår att läsa böckerna Karen Blixen skrev, t ex Babettes gästabud eller Min afrikanska farm. Jag provade att läsa hennes Sju romantiska berättelser för många år sedan, men de lämnade inget bestående intryck.

Karen Blixens hem i Rungstedlund

Karen Blixen levde mellan 1885 och 1962. De sista 30 åren av sitt liv, när hon skrev sina böcker, flyttade hon tillbaka från Kenya till barndomshemmet Rungstedlund vid Öresund, straxt norr om Köpenhamn. I hennes hem har tiden stått stilla sedan förra sekelskiftet.

Bara blommorna byts ut, för som Karen Blixen sa är det bra att blommor vissnar för då får man göra nya buketter. I trädgården odlas blommor till husets alla rum. Karen Blixen själv var okonventionell i sitt sätt att göra blomsterarrangemang. Hon tvekade inte att använda t ex maskrosbollar. Troligtvis var hon okonventionell även på andra sätt. Men det vet jag alldeles för lite om för att kunna skriva om. Läs mer här.

Jag tycker att blommor i sig själva är ett av tillvarelsen mirakel. Karen Blixen

Semesterdag i eget sällskap

Jag har haft ett par dagars semester i mitt alldeles egna sällskap. Det var länge sedan, inser jag. Det är en annorlunda att uppleva saker utan att ha någon att dela dem med. Tidsperspektivet blir annat än när man är två eller flera som delar en upplevelse. Idag har jag promenerat några kilometer i Dyrehave norr om centrala Köpenhamn. Det var inte bara så att jag saknade sällskap utan det fanns helt enkelt ingen annan människa i sikte. Hela Storköpenhamn var inom räckhåll, eller framförallt inom "hörhåll", men i min absoluta närhet fanns bara djur och natur. Eftersom jag också var lite osäker på vart jag egentligen var på väg blev promenaden extra spännande och liksom helt placerad ur sitt sammanhang. Både i tid och rum. Jag vandrade kanske runt där i en timme, bara i en alldeles liten del av södra Dyrehave, och det kändes som en evighet. Vilken semesterbonus! För visst är det väl en bonus, att tiden står stilla just på semestern??

Till slut kom jag fram till målet för min promenad, Ordrupgaard, där jag fick min belöning i form av kaffe och smörgås, spännande arkitektur och vackert måleri från förra sekelskiftet, bl a Vilhelm Hammershöi - värd ett helt eget blogginlägg.

Lite kyla, kanske?

Humörkaos

Även om det kanske inte framkommit på denna blogg så är jag mycket förtjust i nyordbildningar, s k neologismer. Det senaste fyndet stod att läsa på ett elskåp nära mitt hem och jag såg det för några timmar sedan på väg hem från jobbet. Humörkaos, vilken bra beskrivning av det som en känd svensk popartist beskrev som här kommer alla känslorna på en och samma gång för några år sedan. Så kan det vara ibland. Men inte idag, i alla fall inte för mig. Jag har börjat min semester och känner mig mest glad och fri. Men ordet humörkaos har ändå sin plats i svenska språket och en annan dag är det kanske den mest passande beskrivningen av hur allt känns.

P O Enquist för jäktade

Jag läste P O Enquists självbiografiska roman Ett annat liv förra sommaren, och jag tyckte mycket om den. Hans sätt att skriva. Att vända och vrida på formuleringar. Att återkommande beskriva viktiga händelser, alltid på ett lite nytt sätt. Att värna orden och dess betydelse. P O Enquist är en läsvärd författare oavsett om han skriver historiska romaner, som Livläkarens besök, eller självbiografiska. Ändå kan jag inte låta bli att tycka att miniserien ovan är en ovanligt lyckad resumé av den 550 sidor tjocka boken.
Så, ett tips för dig som är lite jäktad i sommar: läs de två pocketböckerna 80 romaner för dig som har bråttom och 96 romaner för dig som fortfarande har bråttom av Henrik Lange. Gör du det får veta vad en massa romaner handlar om och har garanterat något att konversera om vid nästa middag/fest/fikapaus/annat socialt evenemang.

Per Olof Hallman och det viktiga i livet

För drygt en vecka sedan skrev jag om Blecktornsområdet och idag när jag lyssnar på Eva Gabrielssons Sommar-program får jag reda på att Per Olof Hallman, som är upphovsman till området, också har ritat Helgalunden och Rödabergsområdet i Stockholm. Precis som Blecktornsområdet har ingenting där tillkommit av en slump. Allting är medvetet designat, enligt arkitekten Eva Gabrielsson. Per Olof Hallman var verksam från slutet av 1800-talet till 1928. Han ville förädla stadens berg, grönska och vatten och tog därför hjälp av landskapsarkitekter och trädgårdsmästare när han skapade sina bostadsområden. Jag får veta att han ville bygga så att "människor fick livskraft" och att han var väl medveten om det som nyare forskning visat, dvs att "miljöer stärker eller försvagar människor".

Att höra Eva Gabrielsson berätta om detta är ett skäl att lyssna på hennes Sommar-program. Ett annat är att höra henne berätta om sorgen efter sin älskade livskamrats, Stieg Larssons, död. Jag tror många som upplevt det smärtsamma i att förlora en partner och som så småningom trots allt levt vidare, håller med om hennes ord: "bara människor är viktiga, inget annat." Det gör nog många av oss som inte delar denna smärtsamma erfarenhet också.

Somrigt

Jag har tillbringat ett somrigt veckoslut i torpstugan i Sörmland. Jag har gått ut på badbryggan och ner för badstegen och simmat i det bruna sjövattnet (24 grader igår!) flera gånger, jag som trodde att jag hade blivit en badkruka. Jag har promenerat längs idylliska grusvägar som slingrar sig in i landskapet, cyklat längs lite större asfalterade vägar med vackert blommande dikesrenar och varit glad över att allt verkar blomma så vackert i år - både de vilda och de odlade växterna. Jag har ätit alla mina måltider utomhus, och bara varit inne när jag lagat mat och sovit, och plockat solvarma jordgubbar i landet som jag sedan genast ätit upp.

En gömd rosenäng

Via bloggen Björnholm får jag tips om rosenängen på Långholmen. En kväll när västersolens strålar silas genom de täta lövverken går jag dit. Rosenängen ligger bakom Långholmens folkhögskola, om man följer den gamla fängelsemuren kommer man dit. På en f d grusplan, där baracker för stadens parkarbetare tidigare låg, har Kerstin W anlagt en rosäng av gammaldags doftande rosor. De remonterar inte, dvs de blommar bara en gång per säsong, men blomningen är desto ljuvligare och mer doftrik än mer modernare rosors. Flera av rosorna på Långholmen blommar just nu och de är bedövande vackra i den vilda grönskan. Där finns Rugosor och Rubiginosor. Damascena-rosor och Gallica-rosor. Min favorit bland Gallica-rosorna är Complicata. Jag möter rosängens skapare med vattendunk och vattenkanna och frågar förstås om hon har någon Complicata. Jo, det har hon, men den finns på ett hemligt ställe, och förresten blommar den inte förrän om någon vecka. Så jag får gå tillbaka och leta. Kanske hittar jag den.

(Complicatan på bilden ovan är från en annan rosenträdgård, en annan sommar.)