Måndagseftermiddagslyx

Midsommar i stan

Jag måste erkänna att jag var lite skeptisk till att fira midsommar i stan. Men efter två dagars stadsfirande så känns det alldeles bra. Midsommaraftonskvällen tillbringade jag på lagom cykelavstånd från mitt hem, dvs på en berghäll vid Mälarens vatten nära Hägerstenshamnen. Vågorna kluckade och solen sken. Det lilla skogspartiet delades med Kalle som gärna ville fiska och var en rackare på att cykla i uppförsbackar, Kalles mamma och pappa som inte alls cyklade lika raskt, tre tonårstjejer som klätt sig fina och var ute för att se vad midsommarkvällen kunde erbjuda, en entusiastisk baderska med simfötter, hennes nästan lika entusiastiska sällskap och den lilla dottern som tyckte badandet tog alldels för lång tid. Jag var glad över att vara nära storstaden och tvingas dela min lilla plats i världen med några alldeles okända människor. Picknick-maten, som var inhandlad på Cajsa Warg, smakade underbart gott.

Idag gick turen till Vaxholm, en lagom lång båtresa på en timme från Strömkajen. Det var en fröjd att sitta på det solvarma akterdäcket och se staden försvinna länge och längre bort. Lika fint var det att stå i blåsten och se stadens silhuett komma närmare på vägen tillbaka. Mellan de båda båtresorna promenerades det i Vaxholm, i regn och solsken, på gator och skogsstigar, nära vattnet och lite längre ifrån. Husen och torgen var både småstadspittoreska och förortstrista. Nära hemma, men ändå långt bort.

Darrgräs i hela kroppen

I mitt hem finns sedan tjugo år tillbaka Ivans bok av Ann Jäderlund. Den är full av dikter om kaninen, tasshundar, pyamasen som ett litet bo och Holger Hum. Förr i tiden läste jag den ofta högt för barnen. Vi kunde många av stroferna utantill och Holger Hum levde ett liv vid sidan av boken. Fortfarande återkommer en del av dikterna, som t ex Kattmorgon:

Den lilla katten var så tunn

och genomskinlig

Han hade gått upp

en morgon med tassarna

Och känt sig mest som

darrgräs

i hela kroppen

Blecktornsområdet

Av en händelse, eller snarare två händelser, eller egentligen tack vare B snart 15 månader, så råkar maken och jag promenera upp för en backe och hamna mitt i det vackert stilrena bostadsområdet från 1920-talet. Här har vi aldrig varit förut och promenerar därför långsamt i den fina kvällssolen. Blecktornsstigen, Blecktornsplan, Metargatan, Blecktornsbrinken. Och så kommer vi till Stora Blecktornet, där det numera finns både café- och konferensverksamhet. Blecktornsområdet ligger mittemellan Orionteatern och Frans Schartaus gymnasium på östra delen av Södermalm. Det är värt en kvällspromenad.

Brudbröd och darrgräs på Gräsö

Brudbröd är en växt som jag lärde mig för många somrar sedan. Det var när mina barn var små och vi tillbringade flera försommarveckor på landet i Södermanland. Det var kallt och blomrikt. Längs de små grusvägarna, på ängarna och i dikeskanterna växte det några blommor som liknade älggräs men var mindre. När de blommade stod det som en vit sky runt den rödgröna stjälken. I lördags hade jag turen att få vandra över den vackraste försommarängen på Gräsö i norra Roslagen. Där hade brudbrödet inte slagit ut riktigt än. Vi hittade darrgräs också, maken och jag. Vackert skimrande och darrande i kvällsljuset.

Nu och då med Georg Brandes

Lyssna på Biblioteket från den 17 maj och fundera över den bärande tanken, som också är ett Georg Brandes-citat: Litteratur ska sätta problem under debatt. Beundra också Louise Epsteins intervjuteknik när hon undersöker om Brandes-citatet har giltighet idag. Hon gör det alla intervjuare borde, dvs utgår hon ifrån att hon inte vet något om vad den hon intervjuar egentligen menar. Jag hör ett intelligent resonemang från en intressant författare, Louise Epstein frågar på sitt naiva sätt: varför då? Eller också säger hon: kan du ge något exempel? Med hjälp av dessa små ord lotsar hon både den intervjuade och oss lyssnar framåt i ett samtal som fördjupar och problematiserar det redan sagda. Så borde samtal oftare vara.

Ledig måndag

En ledig dag kan tillbringas på en mängd olika sätt. Jag började min med en rask promenad längs Årstavikens vatten till Eriksdalslundens koloniområde. Från två helt oberoende källor har jag de senaste dagarna fått höra att näsduksträdet som finns där blommar just nu. Och det gjorde det! Men blommorna (om nu de vita fladdrande sakerna verkligen är trädets blommor?) var på väg att vissna vilket gjorde att de mest liknade bättre begagnade näsdukar. Promenaden fortsatte sedan från Södermalms södra strand till dess norra hamn (eg Stadgårdshamnen) där Fotografiska museet finns i ett f d tullhus. Väl värt ett besök, både för de fina utställningarna och den fina miljön. Missa inte caféet högst upp. Utsikten över Strömmen genom de stora fönsterrutorna var nästan det bästa med hela besöket, t o m innan ostindiefararen Götheborg dök upp och sköt salut.

Beckholmen

Tänk att jag aldrig varit ute på Beckholmen trots att jag sett de märkliga giraffkranarna ända sedan de flyttades dit 1988. Vilken säregen miljö. Här finns både det gammaldags museala och alldeles pågående aktiva. Dessutom spännande natur och otroligt stora varvsdockor som tydligen kan torrläggas på fyra till fem timmar.Vilket låter helt otroligt med tanke på hur stora och djupa de är. På Beckholmens berg finns en liten stig att gå runt på. Där uppifrån kan man se ner i de djupa dockorna och studera de torrlagda fartygen uppifrån. Imponerande. Längs stigen finns skyltar som beskriver verksamheten på Beckholmen förr i tiden och idag. Det står också om den lilla öns flora och fauna. Dessutom har man en fin utsikt över staden och hamninloppet. Och blir man hungrig finns det en lunchservering med thaimat precis vid brofästet på djurgårdssidan.

Sherryprovning

För snart 25 år sedan var maken och jag på resa i Europa. Bland annat var vi i Sevilla i södra Spanien. Där var de smala grändernas vita hus med blommor och gröna smidesräcken och flamencogitarristerna som spelade i vart och vartannat hörn, precis så lika min föreställning om hur Spanien skulle vara så det nästan blev skrattretande. I familjehotellet, som var alldeles för dyrt för reskassan, fanns en patio där gamla mormor satt i en stor vinröd fåtölj under bar himmel med sin papegoja och en gigantisk blommande bougainvilla. Jag minns lyxen att ha ett eget badrum efter att ha bott på vandrarhem i England och Frankrike och ett loppsunkigt rum i Barcelona. På familjehotellet i Sevilla var det rent och tryggt, men jag har för mig att familjegrälen ekade över pation både på dagarna och kvällarna.

Mitt, och jag tror även makens, starkaste minne från Sevilla är att det var här som vi för första gången provade den vita, torra sherry som spanjorerna dricker till sina tapas. Jag minns att jag tyckte att den nästan smakade salt. Flaskorna förvarades i barernas frysboxar och den ljusa drycken hälldes upp i små immiga glas. Till det fick vi en bit torkad skinka eller salt ost, några vitlöksgambas eller stora gröna oliver. Fortfarande är det något av det godaste vi båda kan tänka oss när vi är lite småhungrig och det är långt till middagen. Och sherryprovningen häromkvällen gjorde inte att vi ändrade oss på den punkten. (I glaset längst till vänster finns en Fino av just den sort som vi drack i Sevilla för länge sedan.)

Haverrot, bräsma och getrams

I naturens värld finns många omöjliga namn. T ex haverrot och bräsma, både med förledet ängs-. Så här ser ängshaverroten ut, och jag kan lova att den blommar i många sörmländska diken just nu. Men den blommar bara när solen som står som högst på himlen, därav det roliga engelska namnet Jack-go-to-bed-at-noon (Jack-går-och-lägger-sig-mitt-på-dan). Ängsbräsman är mer oansenlig och växer gärna på fuktiga ställen. Det är därför den trivs mellan den gamla torpstugan och bodarna där jag tillbringar en del tid så här års.
Min morfar köpte ett övergivet soldattorp och flyttade det till en skogstomt i ett nyanlagt sommarstugområde i början av 1960-talet. Torpstugen försågs med en glasveranda och ett perspektivfönster mot norr, dvs mot sjön. Bakom huset blommar ängsbräsman, men det finns även kovall, blåbär, humleblomster, veronika, smörblommor och nattviol, för att bara nämna några. På en stor sten planterade min morfar getrams (på bilden ovan), som han hade hittat i någon skog. Undrar hur han visste att de skulle trivas så bra just där? De blommar också just nu, och jag ser dem som en hälsning från morfar.

Kvällsljus

Jag har aldrig sett ett sådant kvällsljus i mitt sovrum. Kanske beror det på att solen sällan lyser in där så sent om kvällen. Det kanske bara är så här års? Eller också var det en osedvanligt vacker solkväll just ikväll? Krukväxternas skuggor på väggen blev i alla fall till ett fint mönster.

Blomsterprakt i Humlan

Runt Carl von Linné i Humlegården är blomsterprakten ögonbedövande. Precis som den bör vara. Jag passerade igår på väg till och från ett jobbärende. Var tvungen att stanna till och förundras över alla grälla färger som naturen kan producera. Även om dessa tulpaner inte är helt naturliga så är de i alla fall ganska imponernade. Särskilt tillsammans med den lila allium, som tyvärr inte kommer till sin rätt på bilden. Önskar att jag hade kunnat vila en stund i solen på gräset, en bit ifrån alla blommorna. Jag skulle haft med mig de fina böckerna Linnés brudkammare och Karin Berglunds Jag tänker på Linné - han som såg allt, som står i min bokhylla sedan flera år men som jag ännu inte läst.

Fogghelflora

Det är kanske den ruvande fiskmåsen på taket mittemot min balkong som gjort att mitt fågelintresse vaknat? Eller också är det åldern? Hur eller hur så väntar maken och jag på att äggen ska kläckas. Enligt fågelboken jag fick av min morfar för länge sedan så turas fiskmåshonan och fiskmåshanen om att ruva äggen. Vi tror att de ofta byter plats på kvällarna. Då kommer nämligen en annan fiskmås flygande och skrikande över hustaken.

Fågelintresset fick sig en rejäl skjuts häromdagen när jag av en slump köpte Joar Tibergs Fogghelflora på Bokmagasinet. En liten bok med fina fågelbetraktelser i någon sorts poetisk, essäistisk form. Lärorikt dessutom. Jag hade Fåglarna i färg (Almqvist och Wiksell, 1969) bredvid när jag läste om steglitsor, tornseglare och ringduva. Och rödstjärten! Läs bara här:

Ingen fågel, möjligen stenknäcken undantagen, visar sig så fläckvis som rödstjärten.

Den sitter där, darrar, sen går det fem eller tio år.

Så är han där igen.

Det är romantiskt.