Hedvig Eleonora

Hedvig Eleonora var en svensk drottning som levde 1636 till 1715. Hon blev änka blott 24 år gammal. Under hennes levnad pågick byggandet av den kyrka som kom att heta Hedvig Eleonora, invigd 1737. Utan att ha några direkta minnen från tillfället vet jag att jag i min ungdom en gång gick in i kyrkan. I måndags var jag där för att se Miraklet i Lourdes (se nedan). Jag blev imponerad av den mäktiga kupolen med sin "sol" högst upp och de vackra fönstren som släpper in både dagsljuset och fasadbelysningen på kvällen. Tyvärr gör inte bilden rättvisa åt kupolens storhet, utan den bör ses i verkligheten. Har du vägarna förbi Östermalmstorg är det inte många steg till Hedvis Eleonoras kyrka.

Påsken närmar sig...

... men riktigt än är det inte dags att njuta av påskens ledighet, goda mat, vackra blommor och fina små kycklingar (nåja). Än pågår stilla veckan, som har ett helt annat fokus. För den som vill kontemplera över lidande och död kan Miraklet i Lourdes vara en väl vald film. Jag har bloggat om den här.

Snart så...

I natt regnade det och resterna av den smutsiga stadsnön är snart helt försvunna. Jag gissar att det snart börjar bli dags att gå i de södervända skogsbackarna och se efter om blåsippans ludna knoppar tittar fram under de bruna fjolårslöven. Bästa blåsippsstället är i de vackra ekskogarna i Lövsta på Enhörnalandet. Eller förresten, mitt allra bästa blåsippsställe är, eller var, faktiskt i villaträdgården i Södertälje där jag bodde innan jag flyttade till storstaden. På tomten fanns massor av blåsippor. Det var härligt att ha dem så nära och att varje dag kunna följa hur de tittade upp ur den kalla jorden som tills för alldeles nyss hade varit täckt av snö och frost. Lite senare på våren var marken täckt av vitsippor. Båda bilderna är tagna där för några år sedan.

Bebådelse

Bebådelse eller förutsägelse eller att annonsera sin ankomst. När maken och jag var på konstmuséet Uffizierna i Florens i höstas fastnade vi för alla skildringar av bebådelsen. Vi köpte till och med en bok med bebådelsebilder från konsthistoriens begynnelse fram till 1900-talet. Det finns många fina bilder där, t ex den här ovan av Sandro Botticelli, troligen målad 1490. Jag är i vanliga fall inte särskilt förtjust i renässanskonst, men Botticellis tavla av bebådelsen tycker jag mycket om. Själva centrum i bilden är tomrummet mellan Marias och ängeln Gabriels händer. De är båda fullt koncentrerade på det som sker mellan deras händer. Är det där förutsägelsen sker? Eller ska det symbolisera att de försiktigt håller i ett mycket litet barn? Eller är det själva livsgnistan från gud som ängeln förmedlar till Maria? Det är spännande med en bild där tomrummet säger mer än det som är runt omkring. Det är också spännande med ord. Som det italienska ordet annunciazione som även finns i engelskans announcement och som betyder just bebådelse. Och som finns även i det svenska uttrycket "att annonsera sin ankomst".

Vår fru-dagen

I söndags firades Jungfru Marie bebådelsedag, men den rätta dagen är faktiskt den 25:e mars. När jag var barn ville jag alltid ha våfflor på Vår fru-dagen eller våffeldagen, som den av ett missförstånd kommit att kallas. Det är roligt att tänka sig att Våffeldagen blivit till för att man sagt Vår fru-dagen lite slarvigt, eller för att någon hört lite dåligt.

Den lilla trästatyn av Maria är från medeltiden och finns i Skummeslövs kyrka i Halland.

Vid 47 års ålder

I morgon är det 95 år sedan min morfar föddes. Här ovan står han med sina storasystrar. Han ser ut som en liten flicka med sitt långa hår. Men han var äldste sonen i en syskonskara på åtta. Nu är det många år sedan morfar dog och jag brukar nog inte tänka på hans födelsedag varje år, men idag slog det mig plötsligt: imorgon är det 95 år sedan morfar föddes. Så tänkte jag vidare. Jag hade en ung morfar, inser jag nu. Han hade inte fyllt 50 år när jag, hans första barnbarn, föddes. Han var 47 år och fem månader. På bilden nedan där jag sitter i hans knä är han nog ungefär 50, eller kanske precis 50 år?? Jag har svårt att sitta stilla, har något annat på gång, eller är det något jag vill berätta? För mig var morfar var gammal från första stunden. Är jag gammal nu när jag är äldre än morfar var när jag föddes? (47 år och sju månader)

Festförberedelser med Herta Müller

Denna dag är festförberedande. Oliver och bönor ska läggas in. Nötter och mandlar rostas. Bröd bakas. Kaffe med mera inhandlas. Men nu tar jag paus och fortsätter läsa Hjärtdjur av Herta Müller, en av de bästa böcker jag läst på länge och som jag verkligen kan rekommendera. Den rumänska diktaturen är inte särskilt långt borta i tiden. Det är bara 20 år sedan diktaron Ceausescus och hans hustrus avrättades, på juldagen 1989. Jag minns tydligt de otäcka TV-bilderna från avrättningen. I Hjärtdjur finns livet i Rumänien under diktaturen, inte beskrivet utan skildrat på ett vackert poetiskt och samtidigt otäckt sätt, som gör att jag kan ana hur det måste vara att leva i en diktatur. Jag anar det mer och bättre än alla realistiska beskrivningar någonsin skulle få mig att göra.

Utanför klädbutikens fönster

Igår tillbringade jag ett par timmar med att försöka hitta en festklänning i någon av Drottninggatans alla klädbutiker. Jag kan inte påstå att jag lyckades. Antagligen skulle jag behöva en "klädcoach" eller en "personal shopper", vilket ju faktiskt finns. Men jag tror ändå inte att jag skulle kunna uppbåda det rätta intresset. Jag är mycket mer fascinerad av husfasaderna mot den blå himlen utanför de stora glasfönstren än av det enorma utbudet kläder inne i butiken.

Vårkänsla

Så här såg våren ut i Stockholm i maj 2007. Så annorlunda det ser ut nu när stora delar av Riddarfjärden fortfarande är täckt med tjock is. Trots solskenet idag så känns den vårkänsla som finns på bilden mycket långt borta. Idag promenerade jag delvis på torra trottoarer men lika ofta halkade jag på isvallar och på sina ställen var den hårt packade snön och isen decimetertjock. Snön har dock fått en annan karaktär än förut. Den är porös på ett härligt sätt, vilket ger en känsla av vår även om grönska och blått vatten känns långt borta.

Köttfria måndagar

Både sonen och dottern kom på middag igår kväll. Av den miljöengagerade sonen fick jag detta klistermärke och uppmaningen att ansluta mig till Köttfri måndag eller Meat Free Monday. Och jag tycker det är tilltalande, trots att Paul McCartney är frontfigur i den engelskspråkiga varianten. Jag, och många med mig, äter mer kött än vi behöver men vill ändå inte avstå helt. Att avstå från att äta kött en eller två dagar i veckan skulle göra stor skillnad både för vår globala miljö och för svälten i världen. Och för vår egen hälsa.

(Vad vi åt till middag igår kväll? Spagetti och köttfärssås, men det var ju fredag....)

Lång längtan

Hela långa vintern har jag längtat efter att få höra koltrastens sång igen. Och ikväll i den blå skymningen satt den på högsta skorstenen och sjöng för mig så att det hördes in genom det stängda köksfönstret. Fast då öppnade jag det förstås.

Här (P2-fågeln) kan du lyssna på koltrasten när den inte sjunger utanför ditt fönster.

Parisfotografer

Snygg skylt

På den här delen av vägen får man ta det lite extra lugnt. När som helst kan det dyka upp en gammal människa med käpp, som kanske inte ser och hör så bra. Det är nämligen inte bara barn som kan ha svårt att uppfatta när bilarna kommer. Snygg varningsskylt, som kanske har en djupare innebörd. Betänk hur fort livet förlider. Snart stapplar du runt som en gamling med käppen...

Vårvinterpromenad i barndomslandet

Det här är bilder från dagens promenad i mitt barndomslandskap några mil utanför Södertälje. Vädret var det bästa med stark, varm sol och gnistrande, vit snö. Jag promenerade med min pappa genom byarna Tuna, Väsby, Stjärna, Aska, Vinberga (låter som poesi för mig) och förbi Knösens gård, scoutstugan, friluftsgården och min gamla skola (många gamla minnen). Det bästa var att se hur solens strålar "åt upp" snön. Ibland kändes det nästan som om snön kokade bort. Men det var också väldigt vackert att se ut över det öppna, vita landskapet. För det är väl så, att vår barndoms landskap för alltid har en speciell plats i våra hjärtan.

Silversjön (nu har jag sett den)

Ok. Så här är det. Ska du bara se en enda opera- eller teaterföreställning i Stockholm den här våren så måste det bli Silversjön. Det var länge sedan jag såg en föreställning som är så mångbottnad. Vacker musik. Rak och enkel handling. Tyskland på 30-talet. Nazismen på frammarsch. Nya lagar och regler. Fattigdom och hungersnöd. Polis (Olim) skjuter mat-tjuv (Severin) och ångrar sig. Vinner på lotto och låter Severin bo på slott. Men egentligen är det inte det som det handlar om. Utan det handlar om hur vi ofta möter människor vi inte känner, eller inte känner till, med rädsla eller våld. Vi flyr eller fäktar, istället för att gå halva vägen var och mötas. I Silversjön går Olim och Severin halva vägen var och möts i en fantastisk saga där Torkel Petersson (Olim) tar sig ner för scenografins vindlande trappor på fler sätt än Monty Pythons "silly walks" och Daniel Frank (Severin) sjunger vackrare än Aïda. Silversjön på Folkoperan är en poetisk och politisk iscensättning av Kurt Weils opera, som förstås var poetisk och politisk redan från början. Och inte bara opera utan också musikalisk kabaré och talteater. Ett allkonstverk när det är som bäst, helt enkelt.

En vinter för många år sedan

I söndags firade jag de här båda overallbarnen. Han till vänster har just fyllt 23 och hon till höger fyller snart 21 år.

Jag saknar inte åren som småbarnsmamma, men jag saknar att ha små barn närvarande i min vardag. Jag minns hur det var när promenaderna hem från dagis var fulla av oändliga samtal om allt spännande som finns i världen. När det var ett äventyr att gå till Kusens backe en solig höstdag. När ett paket kex, en gammal sirapsflaska med saft och tre färgglada plastmuggar var tillräckligt för att göra fest. Jag saknar att vara mitt i det som sker som man är med små barn i sin närhet.