Rosen på Tistelön (återbruk)

Två saker får mig att uppdatera just idag, med återbruk av ett gammalt blogg inlägg från 2011. Dels att jag just nu läser just nu C J L Almqvists roman Det går an från 1839, och slås av hur modern den är både till språk och innehåll. Så jag tänker på andra riktigt gamla romaner som jag läst och haft stor behållning av. Dels att jag träffade en vän och f d arbetskamrat i söndags och det visade sig att hon fortfarande tittar efter nya inlägg här. Till saken hör att vi båda mött många personer med kognitiva sjukdomar och diagnoser som Alzheimers sjukdom. Så håll till godo med ett åtta år gammalt inlägg som står sig lika bra idag.

12 september 2011
På min väg till och från arbetet har jag läst "Rosen på Tistelön". Det är en roman skriven på 1840-talet av Emilie Flygare-Carlén. Jag har haft lust att läsa den ända sedan den var radioföljetong i P1 för fyra år sedan. Och nu har det äntligen blivit av. Efter avslutad läsning kan jag konstatera att det är en roman som heter duga, och jag rekommenderar den varmt till alla som tycker om äventyrsromaner, romantiska romaner, idéromaner, relationsromaner, utvecklingsromaner, hämndromaner, naturlyriska romaner, psykologiska romaner... För det ryms mycket mellan pärmarna. Jag fascineras mest av de psykologiskt trovärdiga personporträtten och relationerna mellan människorna.
Ett exempel är skildringen av gubben Askenbergs långsamma insjuknande i en demenssjukdom, troligtvis den sjukdom som vi idag benämner med Alois Alzheimers namn. Från början har han bara en känsla av att allt inte är riktigt som det brukar. Sedan börjar hans minne bli lite dåligt och han har svårt att hålla fokus när fru Katrina högläser sonen Arves långa brev. När hon kommer till slutet har han redan glömt början. Så småningom klarar han sig inte längre själv, men då har redan många år förflutit. Men han är inget vårdpaket för det. När fru Katrina öppnar handelsbod sitter han och tittar på alla människor som passerar förbi och känner sig delaktig i livet som pågår. Och hon förmår att se gubben Askenberg som den människa han är, trots sjukdomen och det myckna vårdandet. Se där en tydlig parallell till Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom, som med största tydlighet rekommenderar personcentrerad omvårdnad.
Ovanstående exempel är bara ett bland många på hur modern Emilie Flygare-Carlén är i sina tankar.

Bergmanåret

Bergmanpodden i Sveriges radio har gjort att jag fått upp ögonen för Ingmar Bergmans filmer (och att det i år är hundra år sedan han föddes). Hittills har mitt Bergmanår bestått av åtta avsnitt Bergmanpodd, sex nyinspelade kortfilmer under rubriken ”Bergman revisted” som finns på SVTplay, Bergmans anteckningsböcker från åren mellan 1955 och 1974 (i urval, utgivna i år), ”Bilder” - en bok där Ingmar Bergman berättar om sina filmers tillkomst, Leif Zerns bok ”Se Bergman”, Caroline Krooks bok ”Trolös tvivlare och rastlös sökare”, ett antal filmade teaterföreställningar i IB:s regi samt drygt trettio av hans filmer och texter om knappt tjugo av dessa på Juno film.

På drift med Marianne Lindberg De Geer

Sommaren 2016 lyssnade jag på Marianne Lindberg De Geers sommarprogram. Det berörde mig starkt. Hon berättade om sin uppväxt i en dysfunktionell familj och om pappan som begick självmord när Marianne var i yngre tonåren. Det är inte svårt att förstå hur den känslomässiga avstängdheten som följde på denna katastrof har präglat hela hennes liv. Hon berättade också om familjens olika barnflickor som kommit att påverka henne genom livet trots att flera av dem bara fanns i familjen under en kort tid. 

När jag såg att Marianne Lindberg De Geer skrivit en roman blev jag nyfiken. Hennes konst är spännande, ofta provokativ, och ger nya tankar. Efter ungefär halva boken var jag besviken. Här berättade konstnären/författaren sin barndom och tidiga vuxenliv, eller snarare huvudpersonens Monas liv, rakt upp och ner. Och Monas liv påminde i stora drag om Mariannes eget. Jag saknade ”konstnärlig gestaltning” i texten och väntade hela tiden på de mer  ”litterära skildringarna”. 

Men så, under andra halvan av läsningen, insåg jag att det här inte är en bok skriven av en författare, utan en konstnär och människa som berättar om en bakgrund som har format henne. Så här beskriver hon sin roman: Jag försöker följa den flicka som kunde vara jag för att få grepp om vem hon var och vad som fick henne att fatta de beslut hon tog. Har jag lyckats eller har minnet korrigerat hennes berättelse? Eller ljuger hon för mig nu så här i efterhand?

Så läsningen blir intressant när jag släpper mina förväntningar. Inte minst för att det finns så många paralleller till Agneta Pleijels självbiografisk roman Doften av en man, som jag läste i våras. Intressant är också valet av titel - På drift - inte minst för att den för tankarna till Jack Kerouacs 1950-talsroman. Men jag tänker också på verbet driva, och att vara driven eller att drivas med, som ett beskrivande ord för vad som formar ett liv. Det är inte så passivt som titeln antyder.  

När blir jag gammal?

När blir jag gammal? Svaret på den frågan är ytterst relativt. Vi åldras så länge vi lever och om barnet på fotografiet från mitten av 1960-talet hade fått frågan hade hon troligtvis svarat att de två år äldre barnen på gården var gamla, och att hennes morfar på bilden var jättegammal. Han fyllde 50 år och var en av de allra äldsta människor hon kände på den tiden. Nu när jag själv har levt flera år än min morfar hade gjort då så tycker jag fortfarande inte att jag är gammal, även om jag förstås inser att mitt barnbarn gör det.
    Det är spännande hur åldrandet, eller gamlandet för att låna ett ord från Sandro Key-Åbergs diktsamling Gamlandets lov, hela tiden följer med oss så att det till slut blir svårt att avgöra vem som är gammal och vem som inte är det. Jag minns två grannar på 1990-talet, den ena var född 1910 och den andra 1911, och den yngre av dem pratade hela tiden om den äldre som ”den gamla mannen”. Gamlandet ligger i betraktarens ögon, trots att vi uppenbarligen åldras i takt med att tiden går.

MAKT - Make Malmö great again

Fint reportage i Sydsvenskan om Moomsteatern som i helgen har permiär med sin nya föreställning MAKT. Där figurerar olika maktpersoner och iscensätts olika maktsituationer. Intressant är att skådespelarna själva har valt sina roller. Makt innebär inte enbart makt över andra, utan även makt över sig själv och sitt eget liv. Makt kan se ut på så väldigt många olika sätt. Häromveckan såg jag repetition av två av scenerna, så det kommer att bli extra spännande att se föreställnigen i sin helhet.

Förresten finns Anne Lundbergs besök hos Moomsteatern i programserien Landgång att se på svtplay i ytterligare drygt en vecka.

Förändring på gång, #025

Just nu är det förändringar på gång i mitt liv. Jag kommer lämna mitt arbete i Jönköping till sommaren och håller därför på att sälja min lägenhet där. Det är en mycket fin etta. Visning idag kl 17:00. Välkomna att titta!

Teaterns dag med Moomsteatern, #024

MAKT  Moomsteatern

Idag var det Teaterns dag i Malmö och jag fick vara med på öppen repetition på Moomsteatern. Den 8 april är det premiär för föreställningen MAKT och eftersom jag följer teatern på Facebook har jag sett repetitionsbilder där skådespelarna gestaltar maktpersoner som Angela Merkel, Påven, Putin, Margot Wallström, Donald Trump m fl. Men idag var det Olof Palme-scenen och Styrelsemötet som repeterades. Temat är makt, men också ansvar. Mycket aktuellt och bra skildrat. Jag ser fram emot att se föreställningen i sin helhet.