Läkaren Jenny Davin arbetar på en distriktsläkarmottagning i utkanten av Liège i Belgien. En timme efter läkarpraktikens stängning ringer en ung kvinna på dörren, men Jenny hindrar sin praktikant från att öppna. Dagen efter visar det sig att den unga kvinnan har dött under oklara omständigheter, troligtvis mord. Ingen vet vem hon var. Hon har inget namn. Jenny beslutar sig för att ta reda på hennes namn - och det är hela filmen.
Luc och Jean-Pierre Dardenne berättar med tydligt bildspråk och enkel dialog. Ibland tykcs det som om det enda personerna säger till varandra är bonjour, non, merci och au revoir. Och så den frågan som bär genom hela filmen och som Jenny ställer till alla hon möter, samtidigt som hon visar fram ett fotografi på sin mobil: Känner ni igen den här kvinnan?
Jenny drivs av sin skuld. Varför öppnade hon inte dörren? Om hon hade öppnat dörren hade kvinnan fortfarande varit i livet. Samtidigt är det som hennes äldre kollega säger: Du öppnade inte dörren, men det var inte du som dödade henne. Vi följer Jennys sökande efter den okända kvinnans namn, och på vägen skildras hennes många möten, både med sina patienter och andra människor. Det är uppenbart att Jenny tar ansvar för sin skuld, men hon låter också dem hon möter ta sitt ansvar. På något sätt blir hon min hjältinna - en människa som inte frånsvär sig sin skuld men samtidigt vägrar ta på sig någon annans. Och en männsika som förstår vikten av att alla har sitt namn.
(Inlägget finns även på filmbloggen Junofilm.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar