"En passande död"

Min känsla inför Åsa Nilsonnes senaste bok är minst sagt ambivalent. Jag läser den med stor glädje. Den är flyhänt skriven, nästan som en deckare, men har ändå ett viktigt och intressant innehåll. Dessutom berör den mig eftersom den talar till mig både som människa och yrkesperson. Det är en intressant och intelligent bok som jag gärna vill att många av mina vänner läser så att vi kan diskutera innehållet i den. Dessutom finns här massor av spännande läsning om hur hjärnan fungerar, vad som händer när den inte fungerar och om de upptäckter som den senaste tidens hjärnforskningen gjort.

Samtidigt värjer jag mig. Lina, som får diagnosen Alzheimers sjukdom, bestämmer sig för att själv bestämma när hon ska dö. Detta för att hon inte ska hamna i beroende av andra människor utan istället kunna vara självständig och fullt beslutskapabel in i det sista. Hon vill inte bli ett vårdkolli utan vill själv bestämma över sin död, på samma sätt som hon har bestämt över sitt liv. Jag kan inte riktigt uttrycka vad det är som provocerar mig med just den tanken. Men kanske är det helt enkelt detta - att vi människor tror att vi råder över liv och död och själva ska kunna bestämma när och hur vi ska dö.

Med förhoppningsvis många år kvar till min egen död så kan jag bara skriva att jag inte tror att min död kommer att vara passande, när och hur den än inträffar, och även om jag själv har "valt" den. Hur är det för dig? Läs Åsa Nilsonnes bok och skriv en kommentar! Eller stäm möte med mig så samtalar vi om boken och om det finns något som skulle kunna kallas en passande död.