Jag har precis avslutat läsningen av Ann Heberleins Ett gott liv. Jag hör till dem som uppskattade hennes bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Främst för att den så tydligt visar vad psykisk sjukdom är. Det var bra men otäck läsning. Ett gott liv är skriven av samma Ann Heberlein, men ändå inte. Nu är hon frisk och det som var hennes psykiska sjukdom känns märkvärdigt främmande, både för läsaren och henne själv. Efter att ha läst båda dessa böcker är det svårt att ha en romantisk bild av psykisk sjukdom, på det sättet som vi ibland har. Du vet, det galna geniet eller den kloke dåren.
Det må vara mycket kraft i rörelse i de maniska skov som kan finnas mellan djupa depressioner i t ex en bipolär sjukdom, men det är inga vackra krafter. Ett gott liv beskriver något helt annat. Det är att leva med sig själv, i livets alla skeden och att försöka göra det bästa av sitt liv, både för sig själv, sina närmaste och mänskligheten i stort. Det är vad Ann Heberlein skriver om, och ibland är det bara lite vardagligt tråkigt att läsa hennes bok. Precis som livet självt. Men hon har en poäng, i att det är ett nog så svårt uppdrag som vi alla har och som kan vara värt att fundera över. Ett gott liv.
Vad är ett gott liv för dig?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar