När blir jag gammal?

När blir jag gammal? Svaret på den frågan är ytterst relativt. Vi åldras så länge vi lever och om barnet på fotografiet från mitten av 1960-talet hade fått frågan hade hon troligtvis svarat att de två år äldre barnen på gården var gamla, och att hennes morfar på bilden var jättegammal. Han fyllde 50 år och var en av de allra äldsta människor hon kände på den tiden. Nu när jag själv har levt flera år än min morfar hade gjort då så tycker jag fortfarande inte att jag är gammal, även om jag förstås inser att mitt barnbarn gör det.
    Det är spännande hur åldrandet, eller gamlandet för att låna ett ord från Sandro Key-Åbergs diktsamling Gamlandets lov, hela tiden följer med oss så att det till slut blir svårt att avgöra vem som är gammal och vem som inte är det. Jag minns två grannar på 1990-talet, den ena var född 1910 och den andra 1911, och den yngre av dem pratade hela tiden om den äldre som ”den gamla mannen”. Gamlandet ligger i betraktarens ögon, trots att vi uppenbarligen åldras i takt med att tiden går.