Mina vardagshjältar

Han bodde på ett gruppboende för personer med demens och hade nästan glömt vem han var. Satt oftast inbunden och passiv i väntan på nästa måltid. Hon jobbade på samma gruppboende och hade en intuitiv förmåga att förstå hur gamla minnen kan lockas fram ur glömskans vrår.

De tog en kort promenad till en bänk vid kanten  av skogen. Det var en solig vårvinterdag. Hon hade en kaffekorg där hon även hade lagt ner hans väl använda flora, för hon visste att han tidigare hade varit intresserad av botanik. De njöt av kaffet i solskenet. Hon plockade några blommor och han som inte mindes så mycket kunde plötsligt säga namnen på dem. Eller var det några andra rara blommors namn som han kom ihåg? Det spelade ingen roll för de var där tillsammans. Han, som nästan hade slutat ta några initiativ, hällde upp kaffet till henne. De småpratade lite, men tyckte det var skönt att vara tysta tillsammans också. Solen sken, fåglarna kvittrade försiktigt, vinden rufsade deras hår. Sen gick de tillbaka till hans hem och hennes arbetsplats. Han var trött för han orkade inte gå så långt längre. Han fick stödja sig lite på hennes arm.

Dagen efter berättade han om den botaniska exkursionen för henne. Han kom inte ihåg att det var hon som varit med honom, men han kom ihåg hur fint det var och att han inte var ensam. Solen sken, fåglarna kvittrade, de plockade blommor som han visste namnen på. Hon lyssnade och hjälpte honom att minnas mera av vad de pratat om och vilka växter de tittat på. Hon var stolt och glad över att ha gjort något tillsammans med honom som han kunde minnas. Han som aldrig tycktes komma ihåg något och sällan fann glädje i dagen.