Foto: dottern
Häromdagen var jag med familjen på Louisiana. Just nu pågår en stor utställning om Arktis där. Om den har jag inte så mycket att skriva, mer än att jag undrar varför den är där. Jag kan förstå varför Louisiana gör en utställning om Arktis. Is, kyla, hjältar, isbjörnar, död. Men utställningen hade lika gärna kunnat vara placerad på ett naturhistoriskt eller etnografiskt museum. Jag saknar det konstnärliga uttrycket och tilltalet, samtalet med mig som besökare. Nu är det mest projicerade målningar, fakta och massor av text. Och väldigt tråkigt.
Det är något mytiskt över de där träden. Som om de besatt en kunskap som är dold för oss. Tunga, tyngda av erfarenhet står de så stilla, så stilla, så stilla i en flyktig tid. Kanske är det politisk konst, i alla fall är det existentiellt!
SvaraRaderaVad de än är så inbjuder träden i alla fall till samtal.
SvaraRaderaTänker på Tolkien och träden som började röra sig..
SvaraRaderaJa, de är mycket sagoaktiga, träden. Det var nästan magiskt att gå under dem.
SvaraRadera