Stian Hole och Herman

I dagarna utkommer Stian Holes tredje bok om Herman, Hermans hemlighet. De två tidigare, Hermans sommar och Herman och eldsvådan, står redan i min bokhylla för bilderböcker. På min gamla blogg, som tyvärr stängdes ner av blogger, skrev jag så här om den andra boken:

Efter "Hermans sommar" kommer nu "Herman och eldsvådan" eller "Garmanns gate" som är den norska titeln. Stian Hole har återigen gjort en fantastisk bilderbok, där text och bild både samspelar och spelar i olika divisioner. Precis så som en god bilderbok ska vara. Jag tycker mycket om de datoranimerade bilderna, där alldeles verkliga växter som Herman pressar till sitt herbarium samsas med mer fantasifulla inslag. I denna bok träffar Herman Frimärksmannen, en representant för de lite äldre människorna i världen. I "Hermans sommar" spelade de tre tanterna en viktig roll. Just det faktum att Herman möter människor som levt länge och blir vän med dem, tycker jag gör böckerna extra intressanta. Livets allvar får ta plats och Herman växer av att få uppleva sådant som kan vara svårt och läskigt att hantera. Precis såsom det är för oss alla. Små som stora, unga som gamla.

Och idag skriver Elina Druker i SvD om den tredje boken:

Stian Holes bilderböcker har ett högst personligt uttryck. De är förtrollande vackra, ibland på gränsen till kitschiga, men alltid fängslande, tankeväckande och utmanande. ”Hermans hemlighet” är inget undantag.

Sinnesnärvaro

Enligt Svenska Akademiens ordbok betyder sinnesnärvaro förhållandet att ngn i en mer l. mindre kritisk situation bevarar fattningen, så att han (med klartänkthet o. rådighet) kan bemästra situationen. Alltså, att bemästra med sina sinnen.

Så här års vill jag ta på allting i naturen. Trädens nyutsprungna löv och alla små rara växter. Jag tycker om att känna almlövens mjukhet övergå till strävhet och de florstunna boklöven och lönnen, som har löv som liksom krullar ut sig från sina små skrynklor. Alldeles nyss har också skillnaden mellan vårtbjörkens (alltså vanlig björk) och glasbjörkens löv blivit tydlig för mig. Att känna på träden är ett sätt för mig att förstå att våren verkligen är här och att sommaren verkligen är på väg.

Söndagen den första maj, i gudstjänsten i Högalidskyrkan, var sinnena närvarande i form av kroppsdelarna på bilden ovan. Konstnärerna från ateljén Inuti2 hade på sitt vis gestaltat berättelsen om Tomas tvivlaren. Han som var tvungen att känna på Jesus sår för att tro att det verkligen var Jesus som hade återuppstått.

Se blomman och oväntad cover

Skogen mellan Hallsberg och Katrineholm är mest skräpig, men vacker ändå i majkvällsljuset. Jag längtar hem till skönaste läsfåtöljen. Har köpt mig en bokpresent - Se blomman av Kerstin Ekman och Gunnar Eriksson. Efter en fin dag med en kär vän Slottslogen och Botaniska trädgården i Göteborg, känns det som helt rätt kvällslektyr. I väntan på att tåget ska nå Stockholm lyssnar jag på oväntade covers, t ex när Thomas di Leva sjunger The winner takes it all. Den är faktiskt värd att lyssna på.

Brumleby

I lördags promenerade maken och jag igenom Brumleby, ett bostadsområde i Österbro som byggdes under 1850-1870-talen av pengar insamlade av Läkarföreningen. Syftet var att bygga sunda och billiga bostäder till arbetarklassen, eftersom bostadsförhållandena inte var de bästa i Köpenhamn på den tiden. Vill du läsa mer om Köpenhamn under 1800-talets andra hälft rekommenderas Pelle Erövraren av Martin Andersen Nexö. Idag är Brumleby en liten oas i skuggan av jättearenan Parken.

Krigiskt monument och fredlig skatnäva

Igår var det sommarvarmt i Lund. Jag promenerade i maklig takt med mina svärföräldrar och maken i Monumentsparken. Monumentet över slaget vid Lund 1676 uppfördes tvåhundra år senare och består av en gigantisk obelisk med mängder av kanonkulor på och omkring. Mycket krigiskt och inte särskilt vackert. Däremot är den sluttande parkanläggningen som skapades på 1930-talet vacker, om än något bedagad. Vi beundrade kabbelekorna vid den lilla dammen och skogviolerna under de stora träden. I kanten av en av grusgångarna växte en skatnäva i miniatyr. Det var tur att min botaniskt kunniga svärmor var med som guide, annars hade vi aldrig upptäckt den söta lilla nävan.

Tillbaka igen

Sitter just nu i bottenvåningen i detta ståtliga hus (fönstret skyms av träden på bilden) och tittar ut över det bruna, stillastående vattnet som omger kastellet i Köpenhamn. Det är sommarvärme i solen, men fortfarande lite kyligt i vind och skugga. Inte riktigt lika grönt som på bilderna, men visst har träden större löv här och det blommar mer. Snart blir det promenad till Faelledparken. Roligt att vara tillbaka!



Äntligen kom våren tillbaka

Efter en veckas kyla och regn och till och med snöbyar återvände vårsolen till Stockholm och jag firade med att gå från jobbet redan vid halv fyra. På min promenad hem passerade jag bl a Landstingshusets park där en liten flicka förtjust spanade in två hundar - den ena liten och vit och den andra stor och svart. Hennes kommentar till sin mamma är dagens första oväntade glänta: Titta, den där hunden är tvärtom. Den andra gläntan är pestskråpen längs vattnet vid Norr Mälarstrand. Namnet är kanske inte det vackraste, men med sina lila blommor och stora blad är de mycket snygga mot det blå mälarvattnet.

Och det finns flera gläntor. Tärnan över Riddarfjärden. Blåmesen i ekbacken på Långholmen. Pålsundsparken med sitt gröna och frodiga norrläge. Och sist, men inte minst, att komma hem och hinna sitta några kalla soliga minuter på balkongen och läsa tidningen.