Lucka 12 - Sommarminnen, juni

En fantastisk junikväll vid Vättern. Hundlokar, getrams, kirskål och mycket annat. Men det jag längtar efter mest just nu är faktiskt inte de gröna växterna, oktober, november och december har ju varit mer gröna och blomstrande än vanligt, utan fåglarna. Tänk - fågelkvitter! Så underbart.

Kan böcker läsa människor?

I väntan på mer tid, både för att skriva inlägg här och läsa andra texter än jobbrelaterade, tittar jag då och då på den här dikten av Lennart Hellsing. Suverän, i sin enkelhet. Jag hittade den på väggen utanför en av lektionssalarna på Gislaveds gymnasium. Tack, du okända lärare, som fäste den i min väg.

Plötsligt händer det

Plötsligt händer det! Efter en lång och krokig bilfärd genom de småländska skogarna kommer vi äntligen kommit fram till Nässjö, där jag blir avsläppt på en parkering mitt framför en husgavel med denna osannolika muralmålning.

Uppdatering 29/9:
Som tur är har jag arbetskamrater med god kännedom om Nässjö och vid dagens lunchsamtal fick jag vet att konstnären bakom verket heter Akos Sollar och att dess titel är Platon vs Aristoteles.

Lina Sandell och Emy Stahl

Häromkvällen hade jag turen att få följa med en arbetskamrat till Ödestugu, som "namnet till trots är en bygd som sjuder av liv". Ungefär två och halv mil söder om Jönköping ligger denna trakt, och varje onsdagskväll under sommaren är det Sommarkväll i Ödestugu. När jag var där bjöds bl a på Musik i sommarkväll i Ödestugu kyrka, en fina gammal kyrka med anor från medeltiden belägen högt uppe på en kulle och väl värd ett besök, om du har vägarna förbi.

Just den här kvällen fick vi uppleva Emy Stahls fina dramatisering om Lina Sandells (1832-1903) liv och sjunga hennes välkända visor tillsammans. Ni vet - Blott en dag, Bred dina vida vingar och Tryggare kan ingen vara. Visor som blivit älskade psalmer. Hon skrev ungefär två tusen visor under sitt liv och har gjort större avtryck på vår kristna tro än mången präst. Hon var förstås djupt troende och på sin dödsbädd lär hon ha sagt orden: Nu all sorg jag kastar.

Sällsamt vackert vid Gyllene Uttern häromkvällen

En kollega bjöd på utflykt och middag på Gyllene Uttern häromkvällen. Det var en sällsamt vacker och mycket trevlig kväll. Tack!

Utsikt från Tabergstoppen #088

Tabergstoppen #087

Bilden är lånad från Tabergs Bergslags hembygdsförening

Idag har jag varit uppe på Tabergstoppen och beundrat den milsvida ursikten. Det är verkligen en magnifik bergstopp. Fascinerande att malm brutits här sedan 1400-talet. Linné kallade berget för Smålands mirakel när han vandrade upp för dess branter 1741, ty dylikt är här i Sverige intet att se.

Ingsbergssjön #023

Majgull Axelssons roman Jag heter inte Mirjam utspelar sig till stor del i Nässjö, och inte minst runt Ingsbergssjön. Eftersom jag byter tåg i Nässjö varje vecka, blev jag nyfiken på att någon gång ta en promenad genom staden och se hur det ser ut runt Ingsbergssjön när jag läste boken förra året. Men jag är antingen på väg till jobbet eller på väg hem när jag passerar Nässjö så ger jag mig aldrig tid att gå på upptäcktsfärd där. Idag är dock förmiddagens arbetspass förlagt till en adress precis vid Ingsbergssjön. Spännande.

Kalmars jägarinnor #022

Tove Folkessons roman var med och tävlade om Romanpriset som SR:s lyssnarjury utsåg. Nu vann den inte, det gjorde Lotta Lundbergs Timme noll,  men i samtalen om den väcktes åtminstone mitt intresse. Nu har jag kommit ungefär halvvägs in i boken, och trots en ganska seg startsträcka (vad är det här för en sorts text?!) kan jag nu bedyra att jag aldrig har läst något liknande. Det är nog inte en roman egentligen, utan mer ett lyriskt collage som beskriver en tid i livet som jag tror jag hade glömt. Läs t ex det här:

    Bilen slingrade sig hem genom småstadsslummern. Tutade högt om någon stod i vägen. Tur att det var natt och inte så många ute. Bara polisbilarna och så vi då. Som hade ensamrätt på vågskvalp under huden. Som ännu kunde höra sanningen bulta och kränga. 
    Hur skulle det sluta? Vi lade på luren när framtiden ringde, behövde inte prata med den.

"Ett år i målarens trädgård"

Sven Ljungbergs trädgårdsdagbok med målningar, teckningar och text från hans trädgård är utgången från förlaget, men jag hittar den lätt på den utmärkta sidan antikvariat.net. För 125 kr plus porto blir den min och kommer med posten dagen efter beställningen. Här finns bl a den fina målningen med rosenskäror som jag köpt som vykort och satt upp på väggen och en beskrivning av kampen mot springkornet. Det här är en bok som ska "läsas" för bilderna och inte för texten. Den innehåller nämligen en hel del onödiga upprepningar, precis som vilken dagbok som helst.

Ljungbergmuseet

Många års önskan att få besöka Ljungbergmuseet i Ljungby blev i slutet av juli äntligen verklighet. Vi var fyra personer som alla var där för första gången, och ingen blev besviken. Sven Ljungbergs (1914-2010) konst är lätt att ta till sig, men otroligt mer varierad än vad jag hade trott. Främst är han kanske förknippad med grovhuggna träsnitt, men här fanns mer finstämda litografier, teckningar, ett stort urval målningar med bilder från både Småland och Italien, massor av tavlor med natur, blommor och ljungbymotiv samt porträtt. Som så ofta är det bilder av människor som jag tycker mest om, t ex den här av Tröske-Henning från 1954.

Lagan rinner genom Värnamo

Igår lärde jag mig något jag inte visste - att Lagan rinner genom Värnamo. Jag har hyfsat bra koll på var Hallands åar har sina utlopp, men var de har sina källor och hur de sedan ringlar genom landskapen har jag dålig koll på. Nu vet jag bättre när det gäller Lagan. Det känns bra att veta när jag å jobbets vägnar är i Värnamo. Lagan finns där. En vattenväg till Laholmsbukten och Kattegatt som gör att hemma känns närmare.

En skicklig träskulptör

Hittar några bilder från en utflykt sommaren 2011 till bl a Oskarshamn och Döderhultarnmuseet. Axel Petersson (1868-1925), mer känd som Döderhultarn, var en av landets främsta träskulptörer och det är sannerligen lätt att förstå när en ser alla hans mycket fina figurer. Titta t ex på kommunikationen mellan kvinna och kon här nedan. Eller Gustav V längst ner.

Karibacka och ängsull...

Bussresan genom de småländska skogarna idag är, till skillnad från annars, underbar. Försommaren är så vacker som bara en klarblå försommardag med lite kyliga vindar kan vara. Allt är olika nyanser av grönt och solljuset. I skogsbackar och dikesrenar blommar de alla - ...klöver och timotej, karibacka och ängsull och blyga förgätmigej, blåklockor och violer..... Känner ni igen refrängen som börjar med: Midsommarnatten plockar jag... osv? Karibacka är f ö ett dialektalt namn för rölleka och ska egentligen uttydas "Kajsa i backe".

Vitsippans dag

Idag har mitt instagramflöde och mina vänner på facebook överträffat varandra när det gäller vitsippsbilder. Så många bilder av gröna skogsgläntor och backar fulla med vita blommor. Så många närbilder på vita kornblad med gula ståndare. Så mycket glädje över de (kanske) allra mesta vårblommorna som finns. Till vitsippans lov. Idag, när även jag har sett vitsippor i en mängd som jag aldrig skådat tidigare, och då är jag ändå en ganska erfaren vitsippsskådare.

Gamla gummi #009

Bilden är lånad från P4 Jönköping.

Stanislaw Przybylskis projekt Animera = göra livlig skrev jag om för ett år sedan. I mars hade jag också förmånen att lyssna på Stanislaw på Elmia Äldre. Hans entusiasm och kreativitet är smittande. Han är övertygad om att alla människor vill och behöver vara aktiva och få möjligheter att uttrycka sig på olika sätt. Och det är här hans egna kunskaper om animerad film kommer in. Han gör nämligen film tillsammans med äldre i Småland. De skriver berättelser, gör dockor, kulisser och spelar in film tillsammans. Nu finns det snart en ny film som Stanislaw Przybylsis har gjort tillsammans med pensionärer i Gislaved, Gamla gummi. Lyssna på intervjun med Stanislaw Przybylski och se filmen! Den har premiär på Folkets bio i Gislaved i maj. Och här är Stanislaws blogg med ett inlägg som handlar om ett reportage i Tidningen Äldreomsorg, med anledning av att han fick deras värdegrundspris 2012 för sin fina verksamhet. Så det är bara att klicka och läsa om en sann inspiratör.

Och som av en händelse så åker jag just idag till Gislaved för att ha ett seminarium om kommunikation tillsammans med studenter som arbetar inom äldreomsorgen i Gislaveds kommun.

Liljorna på ängen

På Gunillabergs äng har Tage Andersen planterat tusentals liljor. När jag var där för ett par veckor sedan hade de precis börjat blomma. Det var en märklig känsla att vandra runt bland de stora liljorna, som finns i blomsteraffärer, och samtidigt se den alldeles vanliga ängen med dess mängd av oansenliga gräs och örter. Jag vet inte om jag tycker det är vackert, men spännande är det. Det blir som kullerbytta i hjärnan när liljorna som inte alls hör hemma i den småländska floran plötsligt finns där, helt i samklang med naturen.

Mitt emellan Köpenhamn och Stockholm...

... säger Tage Andersen att hans Gunillaberg ligger. Det ligger också mitt emellan naturen och kulturen. Mitt emellan människorna och djuren. Mitt emellan skogen och hagen. Mitt emellan blommorna och rosten. Mitt emellan levande och döda.

Åker du någon gång med bil på vägen mellan Jönköping och Ulricehamn, är det bara att svänga av från stora vägen några kilometer - och du finner en förtrollad plats mitt i de småländska skogarna. Men jag rekommenderar ändå att du tar bussen från Jönköping, eller Borås, kliver av vid Bottnaryd Industrigatan, går genom industriområdet tillbaka mot stora vägen och under den samma, följer den slingriga grusvägen förbi reningsverket och smultronställena. Sedan är det bara att följa skyltarna mot Gunillaberg, och när du efter 20 minuters promenad kommer dit är det som om en annan värld dyker upp bakom kohagarna och grishägnen.

Du kommer att ha några fina timmar framför dig när du kan njuta av platsen, naturen och konsten. Och fördelen med att ta bussen är att du kan dricka ett glas vin tillsammans med Tage Andersen i orangeriet. Här finns fler bilder från Gunillaberg.

Nässjö - mina drömmars stad?

Gullpudra och skogsbingel

Dagens vårliga promenad i jönköpingstrakten lät mig upptäcka både gullpudran och skogsbingeln. Jag är glad över att jag fick syn på dem och kan lägga ytterligare två arter till mina botanik-kunskaper.

Gullpudran var inte svår att upptäcka. Den blommade som små lysande gröngula mattor i en öppen lövskogsmark, nära en bäckravin. Men utan Barnen i Bullerbyn hade jag inte haft något namn för dem. Jag har inte sett denna sparsamt förekommande blomma i verkligheten tidigare. Men ska det vara nånstans så passar det ju bra just i Småland.

Skogsbingeln växte överallt, men var ändå så oansenlig att jag lätt hade kunnat missa den. Här hjälpte mig fjolårets promenad med svägerskan och svågern på Kinnekulle. På något sätt liknade frodigheten och de stora lövträden naturen på Kinnekulle, och jag mindes hur ymnigt skogsbingeln växte, att den var Carl von Linnés älsklingsväxt och att blommorna (som förstås var överblommade i somras) skulle vara små och oansenliga (de finns f ö på våra hundralappar. Giftig är den tydligen också, så jag har tvättat händerna noga efter min exkursion.

Förutom glädjen i att upptäcka och lära mig något nytt, gläds jag också åt de fantastiska namnen - gullpudra och skogsbingel. Det låter som namn i en saga.