tisdag 29 augusti 2017

På drift med Marianne Lindberg De Geer



Sommaren 2016 lyssnade jag på Marianne Lindberg De Geers sommarprogram. Det berörde mig starkt. Hon berättade om sin uppväxt i en dysfunktionell familj och om pappan som begick självmord när Marianne var i yngre tonåren. Det är inte svårt att förstå hur den känslomässiga avstängdheten som följde på denna katastrof har präglat hela hennes liv. Hon berättade också om familjens olika barnflickor som kommit att påverka henne genom livet trots att flera av dem bara fanns i familjen under en kort tid. 

När jag såg att Marianne Lindberg De Geer skrivit en roman blev jag nyfiken. Hennes konst är spännande, ofta provokativ, och ger nya tankar. Efter ungefär halva boken var jag besviken. Här berättade konstnären/författaren sin barndom och tidiga vuxenliv, eller snarare huvudpersonens Monas liv, rakt upp och ner. Och Monas liv påminde i stora drag om Mariannes eget. Jag saknade ”konstnärlig gestaltning” i texten och väntade hela tiden på de mer  ”litterära skildringarna”. 

Men så, under andra halvan av läsningen, insåg jag att det här inte är en bok skriven av en författare, utan en konstnär och människa som berättar om en bakgrund som har format henne. Så här beskriver hon sin roman: Jag försöker följa den flicka som kunde vara jag för att få grepp om vem hon var och vad som fick henne att fatta de beslut hon tog. Har jag lyckats eller har minnet korrigerat hennes berättelse? Eller ljuger hon för mig nu så här i efterhand?

Så läsningen blir intressant när jag släpper mina förväntningar. Inte minst för att det finns så många paralleller till Agneta Pleijels självbiografisk roman Doften av en man, som jag läste i våras. Intressant är också valet av titel - På drift - inte minst för att den för tankarna till Jack Kerouacs 1950-talsroman. Men jag tänker också på verbet driva, och att vara driven eller att drivas med, som ett beskrivande ord för vad som formar ett liv. Det är inte så passivt som titeln antyder.