En perfekt bokcirkelbok

Domaren av Ian McEwan är en perfekt bokcirkelbok. Den är lätt att läsa, vilket innebär att alla i din bokcirkel hinner läsa klart, välskriven och innehåller en rad moraliska dilemman som innebär att samtalet om boken kan fortsätta länge länge. Och återupptas vid senare tillfällen. Jag är mycket fascinerad av huvudkaraktären Fiona Maye och de val hon gör, både i egenskap av domare och som privatperson. Men här blir inte bara de val vi gör i livet tydliga, utan också meningen med själva livet. Detta uttrycks på ett mycket tänkvärt sätt i slutet av boken:

Han hade sökt upp henne eftersom han ville ha samma sak som alla andra ville ha, något man inte hittar i det övernaturliga utan hos fritt tänkande människor. Mening.

Bokcirklandets fröjder, 2

Det som är roligt med en bokklubb är att den ger möjlighet till nya och oväntade läsupplevelser. Plötsligt läser jag böcker som jag aldrig hade trott att jag skulle läsa. Som t ex Ursula K Le Guins sf-klassiker The dispossessed (Shevek i den svenska översättningen). Här möter science fiction och fantasy ett mer traditionellt skönlitterärt berättande. Shevek, en känd vetenskapsman, kommer från en anarkistisk civilisation som gäst till en värld som är hierarkiskt organiserat. Trots att han inte känner igen sig och inte har några ord för de maktföreteelser han stöter på, vilket är sällsynt väl skildrat, så är det ändå personskildringen och relationerna mellan människorna som jag har mest behållning av. Vad sägs t ex om den här fina beskrivningen av Sheveks kärlek Takver?

Hennes omsorg om landskap och levande varelser var lidelsefullt. Denna omsorg, som med en svag term kallas "kärlek till naturen", tycktes för Shevek vara något mycket vidare än kärlek. Det finns själar, tänkte han, vilkas navelsträng aldrig har skurits av. De blir aldrig avvanda från världsalltet. De ser inte döden som en fiende; de ser fram emot att ruttna och förvandlas till matjord. Det var egendomligt att se Takver med ett löv i handen, eller till och med en sten. Hon blev en förlängning av den, den av henne.

Husmoderns död #044

Nu har jag satt tänderna i (ja, det måste vara det korrekta uttrycket i detta sammanhang) Husmoderns död och andra texter av Sara Danius. Boken ska vi samtala om på nästa bokcirkelsammankomst. Titel-essän publicerades i DN för några år sedan och finns att läsa här. Nöjsam läsning!

Bokcirklandets fröjder

Igår träffade jag min nya bokcirkel för sjätte gången, vilket innebär att jag nog måste sluta kalla den "min nya bokcirkel". Över sommaren har vi läst Kananda av Richard Ford. Jag vet att han är en uppburen författare och att romanen har fått översvallande recensioner, men jag var ändå inte överförtjust under läsningen. Det är något med författarens distanserade och lite känslolösa stil som jag har svårt för. Efter avslutad läsning kunde jag konstatera att det är en roman jag inte tyckte om att läsa, men är glad över att ha läst. En annan sak som jag gladde mig åt var det kommande samtalet i bokcirkeln.

Så träffades vi alltså igår och samtalet om boken var ännu bättre än mina förväntningar. Vilken oerhörd rikedom att sitta sex personer runt ett bord och med varandra dela läsupplevelsen och några av de tankar och känslor som följde med den. Det började med att en av personerna sa: Vilken syn på människan tycker ni finns i den här boken? Bara det en fråga som hade räckt att samtala om hela kvällen. Men vi hann med så mycket mer. Referenser till andra böcker vi läst. Funderingar kring huvudpersonen Dell och hans person. De andra viktiga personerna i romanen - vad har de med sig från livet som kan göra deras handlingar begripliga? Vad betyder egentligen "Kanada" i romanen? Hur hänger det förflutna, nuet och framtiden ihop i en människas liv? Och mycket, mycket mer.

Det som jag tycker så väldigt mycket om är hur vi alla på olika sätt framträder som de personer vi är när vi samtalar om de böcker vi läst. Vi fäster oss vid olika detaljer och vi hittar det som är viktigt för oss. När vi sedan delar våra tankar med varandra så har jag inte bara med mig upplevelsen av att ha läst en bok, utan flera olika. Genom samtalet ökar alltså min läsupplevelse. Och jag lär känna mina bokcirkelvänner, och mig själv.

Doktor Sömn

Jag vet inte om jag skrivit om mina bokcirklar förut, men jag har just börjat i mitt tredje bokcirkelsammanhang i min tredje stad. Det innebär att jag har bokcirklat tillsammans med andra i ungefär tio år. Varje flytt har inneburit att det gamla gänget har bytts ut mot ett nytt gäng. I det sammanhang där jag nu ingår har vi hunnit läsa Karin Boyes Kallocain, Alice Munros Brinnande livet och Malcolm Gladwells David och Goliat. Nästa gång vi träffas ska vi samtala om Stephen Kings Doktor Sömn. Det är med andra ord en bra variation på litteraturen.

Min relation till Stephen King är främst att jag minns hur oerhört lästa och utlånade hans böcker var när jag jobbade på ett bibliotek med många unga låntagare i början av 1990-talet. Men jag är glatt överraskad av denna läsning, även om inte skräck-genren är det jag främst väljer i vanliga fall. En god berättare är en god berättare vad hen än skriver om. Här finns psykologisk insikt, inkännande personporträtt, intressant miljöskildring och ,förstås, massor av spänning. Det är med andra ord en författare att fortsätt läsa. Så när jag är klar med Doktor Sömn är det dags att ta itu med The Shining, som föregår denna roman. En brist i min litterära bildning att jag inte läst den tidigare.

Litteraturintroduktion #036

När jag var barn så hade jag en vän vars mamma introducerade mig i litteraturens värld. Det var den sommaren som jag var 11 eller 12 år och just hade upptäckt hur fantastiskt det var att läsa. Min väns mamma försåg mig med lämplig litteratur (Barn 312) och lät mig ligga vaken till långt fram på natten för att hinna läsa färdigt den innan jag skulle åka hem dagen därpå. Vi var nog bara 11 år, för jag minns min väns förtret över att inte hon också fick ha lampan tänd till midnatt. Det var första gången jag förflyttades in i litteraturens värld på ett sådant sätt att jag glömde tid och rum. Och det var en alldeles ny upplevelse att detta med att läsa kunde få vara så viktigt att de normala reglerna inte gällde. Barn 312 var inkörsporten till den skattkista som sedan öppnade sig med bl a Lars Widdings och Per-Anders Fogelströms historiska romaner.

När jag för fyra-fem år sedan startade en ny bokcirkel och vi skulle presentera oss och berätta hur vi hade blivit läsare så var det just detta Barn 312-minne som jag berättade om. Då insåg jag att jag har min litteraturintroduktör att tacka för de starka teaterupplevelser jag hade i min ungdom också. Även dessa bär jag fortfarande med mig. Mest minns jag nog Anders Ehnmarks och P O Enquists Chez nous på Dramaten. Tänk att vi, två 15-åriga tjejer, fick se den utan vuxet sällskap.

Det är nu 35-40 år sedan dessa båda händelser. Jag hade säkert både läst böcker och sett pjäser även utan den introduktion jag fick av min väns mamma, men jag tror knappast att det hade blivit en så stor och viktig del i mitt liv. Må alla unga människor få litteratur- och teaterintroduktion av en genuint kulturellt intresserad äldre person. Och tack för att jag fick det!

"Den röda grevinnan"

Jag har alltid varit intresserad av historia, men när jag läser "Den röda grevinnan" av Yvonne Hirdman så upptäcker jag vilka stora kunskapsluckor jag har när det gäller Europas 1900-talshistoria. Och jag inser att jag måste ha varit synnerligen ouppmärksam på åtskilliga av de historielektioner jag bevistade under min skoltid. Nå, det är inte för sent att lära. Nämnda bok är dessutom ett mycket bra sätt att lära sig mer om vår egen världsdels historia under de senaste hundra åren. Den är fylld av författarinnans historiska kunskaper som berättas genom en människas liv. Precis på det sätt som gör att historiska händelser blir levande och får en mening. Då inser jag att mina historiekunskaper mer grundar sig i historiska romaner än skolundervisning. Kanske därför de är så fläckvisa?! Men Yvonne Hirdman har inte skrivit en roman. Hon hittar inte på berättelsen om sin mamma grevinnan. Hon lägger inte till och broderar inte ut. Charlotte Hirdman var verkligen både gift med en greve, bodde i Berlin under Weimartiden, var kommunist i Moskva under Stalins utrensningar och dessutom spion. Hon reste och bodde i en stor del av Europa från sin födelse 1906 tills dess att hon gifte sig med herr Hirdman och kom till Sverige under andra världskriget. Och fick tre barn,varav Yvonne är det yngsta.