Tänker du ofta på döden?

Det är några dagar efter julafton och dottern och jag sitter mittemot varandra vid arbetsbordet och bygger pussel. Utanför skymmer det redan och lampskenets reflekterande ljus försvårar letandet efter bitar. Det känns som om vi kört fast i vårt byggande. Ska vi ge upp eller fortsätta en stund till? Tiden står liksom lite stilla när en sysslar med något som är långsamt och icke-produktivt som t ex pusselbyggande.

Då frågar dottern plötsligt. Nej, så plötsligt är det inte för vårt samtal har rört döden en lång stund. Men vi har haft ett sånt där utanförperspektiv, som gör att vi talar om döden som om den inte handlade om oss själva. Men så frågar hon: Tänker du ofta på döden?

Spontant kommer ett stort nej ut över mina läppar, men så ändrar jag mig. Jo, det gör jag visst. Jag tänker ofta på döden. Jag tänker på döden varje dag. Inte så att jag går omkring och är ständigt rädd för att dö, men på olika sätt uppehåller jag mig vid döden och tidens gång. Den kommer med små glimtar och påminnelser om att ingenting är för evigt. Den kommer med tankar på människor som redan är döda. Den kommer som en förfärad undran om hur det skulle vara om någon nära och kär inte längre fanns. Den kommer som ett kraftfullt slag i magen. Allt detta kommer jag att förlora en dag.

Så pratar vi om döden med ett innifrånperspektiv istället. En liten stund. Sen tycker dottern att det räcker. Vi återgår till att enbart vara pusselbyggare. Men jag är glad över att ha fått frågan.

Tänker du ofta på döden?